Att minnas Vietnam samt några karaktäristiska hattar

Foto: Andrea Fazzari/www.travelandleisure.com/

 Lånad bild från Google Pictures

Foto lånad från Greentrailtours.com.vn

Foto lånad från www.ving.se

Foto lånad från www.ving.se

Foto lånad från www.ving.se

Hej vänner!

Hoppas ni har det bra denna sista kväll i januari månad. Imorgon är vi ett steg närmare våren.

Hurra säger en vintertrött bloggerska.

Ikväll skulle jag visa er några foton jag sparat från min och kompis K:s resa genom Vietnam hösten 1998. Men det fungerade inte att ansluta scannern till min nya dator och efter många om och men gav jag upp.

Men till Vietnam ska vi denna kväll så jag har letat på några bilder på nätet som visar det jag önskar förmedla till er.

Det är november månad.

Jag är lite plus tjugo. Livet leker. Kompis K och jag luffar runt i Asien under några månader. Efter kamelridning och palatsbeundrande i Indien, vandring i ett vackert Nepal sätter vi oss på flyget igen och landar i ett fuktigt, hett och vibrerande Saigon.

På ett litet guesthouse på Bui Vien St, i en stadsdel jag sedan länge glömt namnet på, klättrar vi upp för trapporna till ett gästhus för att se om de har ett ledigt rum.

Under några dagar bor vi i ett ombonat, enkelt rum där skorna ställs utanför dörren och golvet ständigt är blankt. Vi är ute hela dagarna. Vi besöker War Remnants Museum (för en annan version av Vietnamkriget), flanerar längs boulevarder, äter vårrullar och nudlar, insuper denna stad sittandes på caféer och lägger upp vår rutt norrut.

Ngn dag senare är vi på väg i minibuss till Mekong deltat.

Som jag skrivit tidigare är mina anteckningsböcker från denna långresa borta. På ett sätt är det spännande, jag minns resan i fragment. Något jag alltid kommer tillbaka till i minnet är de ändlösa resorna i minibussar där mina långa ben aldrig fick plats, jag minns med ett leende hur jag lärde mig äta med pinnar på en strandservering på en ö i Halong Bay (innan envisades jag med att fråge efter en gaffel), jag minns hur förbluffad jag var över vietnamesernas förmåga att dra ett sträck över det som hänt i historien, jag minns de alldeles för mjuka madrasserna på hotellet vi bodde på i den underbara lilla staden Hoi An. Hur vi tvingades säga att vi nog måste byta boende på grund av ryggont och hur personalen istället lovade nya sängar till natten och bar in ännu en omgång galet mjuka madrasser.

 Jag minns hur vi satt i skenet av rislampor och grillade vår middag intill bordet på en mysig restaurang i Hoi An, samtidigt som vi diskuterade dagens beställningar hos den lokale skräddaren. Jag minns samtidigt de fina trekantiga hattarna som kvinnorna bar där de satt i skuggan av ett lila skynke på den lokala marknaden och sålde grönsaker.

Jag minns vår strandvistelse i Na Thrang, hur vi om kvällarna susade hem i fören på cykeltaxis efter att ha ätit middagar på vår favoritkrog på andra sidan stan. Hur vi anlände till det märkliga militärhotell som vi hamnat på. Rummets väggfärg flagnade och det var spartanskt inrett men det var billigt och låg ett stenkast från den fantastiska stranden.

Jag minns vår tågresa upp från Hoi An till Hanoi. Hur uttittade vi var. Folk flockades i vår kupé för att kika på de långa, vita tjejerna. Jag satte på min freestyle och drog en sarong över huvudet och somnade snart tryggt, som alltid på ett nattåg någonstans i Asien.

Jag minns hur kallt och stelt allting kändes när vi anlände till Hanoi. Vilken kontrast denna stad var till dess systerstad i söder. Lika lätt som Saigon hade varit att falla för, lika svårt var det att inledningsvis uppskatta Hanoi.

Jag minns hur vi frös på vårt hotelrum, som saknade en hel ruta i ett av fönstren. Jag minns dess ägare och portier, en vietnameisk man som ständigt satt i en fällstol i receptionen och tilltalade oss på franska.

Jag minns dess sjöar, goda matställen och Water Puppet Theatre.

Jag minns hur varje gata sålde en specifik vara. Cykel- och metallåsgatan, grönsaksgatan, korggatan etc.

Det var en bit av Vietnam sett ur mina ögon.

Önskar er alla en fin onsdag!

Kram Anna

Inbjudande semesterboenden

Fantastiskt läge- http://www.petersfieldfarm.co.za/veepos.htm

Underbar veranda att läsa en bok och dricka tea på en varm eftermiddag! http://www.capestay.co.za/suikerbossie/

Pool med utsikt http://www.petersfieldfarm.co.za/dekom.htm

Fint bondkök på http://www.capestay.co.za/witklip/

Mäktiga vyer- http://www.boschkloof.com/oudeboord.html

Hus att hyra på http://www.boschkloof.com/oudeboord.html

Altan med makalös utsikt i Hout Bay http://www.capestay.co.za/blackwoodlogcabin/

Stilfullt sovrum http://www.capestay.co.za/suikerbossie/

Hej vänner!
Lördag eftermiddag, hur har ni det? Vad gör ni?
Vi har varit en sväng på Österlen och hälsat på mina föräldrar. Mysigt om än gråmulet och med isande vindar utomhus idag.
Vad passar sig då bättre än att drömma om varmare platser?!

Jag har en favoritsida som jag använt mig av vid de senaste två Sydafrikaresorna för att hitta inspiration och tips på boende. www.capestay.co.za

Igår kikade jag runt på den och hittade jätte fina boendemöjligheter i såväl Hout Bay (strax utanför Kapstaden) Stellenbosch (ett favoritställe för oss- en massa vingårdar och en söt liten stad med mysiga restauranger och bergen i bakgrunden) som på västkusten (på väg upp mot Nambia), en del vi inte besökt hittills men skulle vilja se nästa gång. Vilka boenden där finns! En bit in i landet finns en stad med det lockande namnet Citrusdal.

Jag reser genast dit i tankarna!
Trevlig lördag kväll!
Kram Anna

Ps. Jag har inte glömt bort Vietnamfotona. De kommer!!

Jorden runt i tankarna en morgon i januari

Vårkänsla i vardagsrummet

Tjusiga papegojtulpaner

Önskar dela dessa med er ikväll! Samtliga foton: Bokcaféet i byn

Hej vänner!
Ikväll följer en kort hälsning. Jag är förkyld och  huvudet känns som det är kopplat på autopilot, alternativt inlindat i bomull. Inte de bästa förutsättningar för kreativt skrivande med andra ord. 
Men jag vill dela min resa till jobbet imorse med er. Häng med!

Klockan är strax efter sju. Jag dagdrömmer och lyssnar på radio samtidigt i bilen. Två favorit sysselsättningar, som dessutom går att kombinera. Jag tänker på alla de svenskar som emigrerade till Amerika men även andra länder, i slutet av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Jag tänker att jag skulle vilja resa i deras fotspår, ta del av dagböcker, insupa miljöerna de slog sig ner i, intervjua ättlingar och skriva en bok om det. Jag vet att ämnet är för brett.
När jag skriver har jag aldrig behövt jobba för att orden ska komma, snarare att lära mig att begränsa vad jag ska skriva.  När jag läste journalistik en termin på Poppius i Stockholm var jag en fena på miljöskildringar men alldeles för utsvävande i nyhetsreportage.

Just idag går tankarna till de svenskar som lockades av den brasilianska statens till synes generösa erbjudande men som möttes av något helt annat än vad de utlovats och hoppats på. Jag tänker denna morgon på den grupp av dem som fortsatte söderut och in i Argentina i hopp om en bättre framtid och framförallt överlevnad och en dräglig tillvaro för sig och de sina. Av dessa funderar jag idag just på den grupp av svenskar som kom att slå sig ner och grunda staden Oberá i provinsen Misiones, Argentina i slutet på 1800-talet. Jag drömmer om att besöka denna stad. Jag vet att det fortfarande finns andra generationens emigranter kvar men de är till åren. Jag skulle vilja sitta intill dem på en veranda och få höra om deras föreställningar om Sverige, om Sverige motsvarade deras förväntningar (ett antal av dem har besökt sina föräldrars modersland), hur livet blivit för dem i Argentina, hur de gör för att upprätthålla det svenska språket och en hel rad andra frågor. Jag skulle vilja skriva om dem och deras förfäder. Jag skulle vilja veta vad emigranterna drömde om, hur de förlikade sig med sitt nya liv och om de någonsin kände sig hemma i sitt nya land.

Jag väcks ur mina tankar av att havet som nu håller mig sällskap på ena sidan under den närmaste milen skiftar i en alldeles fantastisk silvergrå ton. En inbjudande ton av grått som jag inte visste var möjlig. Ute till havs, där hav möter himmel tonar enorma molnbankar upp sig. De liknar berg och tankarna går genast till en rad bergiga platser i världen.

Jag passerar sakta igenom ett litet samhälle intill havet. Dess brygga badar i det mest fantastiska ljus denna morgon. Jag önskar just då att jag hade min kamera med mig, men så tänker jag att jag nog inte hade kunnat göra verkligheten rättvisa. Så jag nöjer mig med att memorera bilden.
Eftersom det är jag, så letar jag självklart febrilt i mitt minne över vilken plats i världen denna vy kan likna.
Vad tror ni jag kom fram till?

Faktiskt insåg jag att denna plats är unik i sig själv. Jag slutade att leta motsvarighet utomlands. kanske kommer jag en dag säga när jag står intill en liknande brygga på en vacker plats i ett spännande land att just sådär såg det ut hemma en morgon i januari!
Kort därefter var mina tankar åter fokuserade på radion och snart var jag framme vid jobbet.

Jag önskar er en strålande torsdag imorgon full av solsken och blå himmel!
Kram Anna


Ps. Jag har tidigare tackat Anna i Norge och Anna i Västergötland för fina bloggutnämningar, nu får jag även tacka Suz i Skåne för generös utnämning! Jag är dålig på att spela enligt de regler som följer "awarden" men gör här en tolkning på dess uppmaning och vill tipsa om några bloggar som bjuder på såväl vardag som äventyr i andra delar av världen:

Christina med innehållsrik blogg om sitt liv i Kalifornien 
Tine som tar oss med till såväl sitt nya hemland Nya Zeeland som ut på afrikanska landsbygden 
Kreativa Ulrika som skaffat sig ett liv på andra sidan sundet 
Amerikanska Trina som lever den absoluta lantlivsdrömmen i vackert hem
Elin som generöst förser oss med bok- och mattips, eftertanke och klokhet men också av sitt andra hemland Nya Zeeland
Ni har väl inte heller missat Lottas roadtrips på den amerikanska östkusten?!


Reflektion:
Ja så där jätte kort blev ju inte kvällens inlägg men som sagt att skriva kort är inte riktigt min starka sida....!!!

Inbäddade i vitaste vitt

Snöns ankomst i södern-lek och skoj idag!

Frostiga glasrutor på vårt växthus

Vitt, vitt i vinterland

Växthuset i lördags

Lilleman i kul trädlek
Samtliga foton: Bokcaféet i byn

Hej vänner!

Så har snön anlänt till sydligaste södern!!!

Märkligt nog känns det riktigt mysigt, jag som trodde att jag längtade efter vår.

Vårt böljande åkerlandskap vilar stillsamt under ett täcke av pudervit snö.

Vackert och förstås jätte roligt för alla barn!

Efter dagis idag åkte sonen och jag och köpte hans första pulka.

Sedan blev det lek och bus ute i trädgården!

Härligt!

Inne njuter jag av en vacker bukett vita papegojtulpaner som min super snälla svägerska med familj skickat ner!

Vitt, vitt, vitt är färgen hos oss denna kväll, såväl inne som ute. Rofyllt och vackert.

Detta blir allt för ikväll men jag önskar er alla en skön måndag kväll och en fin vecka!

Kram Anna

Ps. Senare i veckan tänkte jag bjuda på några resfoton från ett land jag reste i för många år sedan. Karakteriska trekantiga hattar bärs av delar av dess befolkning. Ngn som kan gissa land??!

Att ha bokat en resa

Como sjön, Italien, båda bilderna lånade från Google Pictures

Hej vänner!

Hur har ni det på lördag eftermiddagen?

Hos oss faller snöblandat regn och blåser. Vi ser på skidskytte och har tända ljus inomhus.

Igår kväll i januarimörkret färdades vi i tankarna och med datorns hjälp till norra Italien och Como sjön. En weekendresa bokades till försommaren! Vi ska njuta av det italienska köket, göra båtturer på sjön mellan olika byar och städer, bara sitta på hotellets veranda och blicka ut över sjön med alperna i bakgrunden.  Vi flyger till Milano och ska sedan ta tåget upp till Como och vidare med buss eller båt till den ort vi ska bo i.

Spännande med nytt resmål att upptäcka!

Längtar!

Allt för idag!

Önskar er alla en härlig lördag kväll!

Kram Anna

PS. Jag tackar så mkt för de positiva responser och vänliga ord ni lämnat gällande bloggens bokrecensioner. Det både värmer och inspirerar att läsa mer och förstås recensera mer!



Ett boktips från Bokcaféet i byn

"Lämna världen" av Douglas Kennedy

Hej vänner!

Redan onsdag. Kanske man kan säga att helg finns i sikte?!

Jag förundras över hur mild denna vinter är. Jag fick nyss ett mail från några resvänner som befinner sig på en  strandort i Goa, Indien. De undrade om det är ngn snö i Sverige. Snö finns inte på min karta denna milda vinter. Här i sydligaste Skåne har vi inte fått snö en enda gång (om jag minns rätt?). Det haglade vid ett tillfälle vilket den lille och jag hoppade och skuttade förtjust i. Men mer än så, nej inte ännu!

Den senaste boken jag läst heter "Lämna världen" och är skriven av Douglas Kennedy. För mer info om honom samt en recension på en annan av hans böcker, se här.

Boken består av 470 sidor stark läsning. 

Huvudpersonen är en amerikanska vid namn Jane Howard. Hon har studerat vid Harward, givit ut en bok och undervisar i litteratur vid ett universitet. Hennes liv kretsar kring litteratur, kultur, jobbet och karriären. 

Parallellt får man följa den unga Jane som vid 13-års ålder, avskräckt från sina egna föräldrars bedrövliga äktenskap vid en middag uttalar att hon aldrig ska gifta sig och skaffa barn.

Ödet vill annorlunda. Hon träffar en man som hon oväntat och oplanerat blir med barn med. Ett högt älskat barn, dottern Emelie föds. Så här står det redan på bokens baksida;

"Vissa gåvor är bara till låns".

Jag skruvar mig besvärat vid den raden. Jag förstår vad som ska komma men hoppas in i det sista att jag ska ha misstolkat denna lilla rad bestående av 5 korta ord. 

När Janes dotter dör i en olycka går hennes värld i tusen bitar, likt ett vinglas som tappas på ett marmorgolv eller en pärla i ett pärlhalsband som krossas under en hård skosula. Tillintetgjord, spridd i så många delar att det omöjligt går att laga. Någonsin.

Jane tappar sina basala förmågor, hon kan inte sova, hon tappar aptiten, hon tappar fotfästet, kort sagt tappar hon allt en människa kan tänkas tappa.

Hon tappar lusten att leva.

Livet går inte vidare ändå, tvärtemot vad det klyschiga ordspråket brukar hävda. Inte heller läker tiden alla sår. Skildringen av hennes sammanbrott och hur hon överlever, för det är allt hon gör, är gripande. Som förälder kan man inte annat än undra hur man skulle överleva förlusten av ett barn.

Ett händelse som hon dessutom ser sig som medskyldig till.

Hon ändrar kurs i livet och författaren skildrar hennes flykt från ett liv till ett annat. Från ett land till ett annat. Hon börjar om men utan hopp om annat än att ta sig fram. En dag passerar, en vecka, en månad och till slut ett år. 

Likt den tidigare bok jag läst av Douglas Kennedy är det ett enormt driv i texten.  Boken fullkomligt slukar mig, jag läser och läser och har svårt att sluta. Den engagerar mig och jag har stundtals åsikter om huvudkaraktären som om hon existerade på riktigt. Jag retar mig på beslut hon tar, lider med henne när hon inte kan ta emot en hand som sträcks ut, förbannar henne när hon förnekar sig all form av glädje eller nekar vård hon uppenbart är i behov av. Kanske tycker jag inte att Jane övertygar rakt igenom boken. Hennes akademiska ådra förskönas stundtals i överkant, liksom hennes kulturella ådra. Jag tänker, måste hon HELA tiden lyssna på klassisk musik på radion, läsa tunga verk och känna till ALLA kända pianister.

Denna bok får 3 starka koppar tea eller 4 svaga, kan inte bestämma mig! Jag tycker inte riktigt att den är lika helgjuten som "Ett alldeles särskilt förhållande" men klart läsvärd. 

Nu ska jag kika på tv2 och Österlenska trädgårdar.

Önskar er en fin torsdag imorgon!

Kram Anna

Vårkänslor!

Vårkänsla i allmänningen

Tulpaner, levande ljus, trevligt sällskap och en kopp tea på söndagseftermiddagen- vad mer kan man önska?!

 

 

Hej vänner!

Ny vecka och måndagen går mot sitt slut. Hoppas ni alla haft en skön helg!

När jag gick genom allmänningen i lördags fick jag vårkänslor. Några snödroppar hade slagit ut, solen lyste upp och det kändes som att ngt nytt var på gång. Kanske i tidigaste laget men jag är fullkomligt nöjd om jag då och då kan få en liten dos vårkänsla!!!

Det är fortfarande mörkt om kvällarna och morgnarna när jag går våra hundpromenader. De sista dagarna har bjudit på härliga turer under stjärnhimlen om kvällarna och i månljus vissa morgnar. Jag tycker mig ana att det är lite, lite ljusare om morgnarna nu. 

Ibland kan jag längta efter att ha skog på nära håll igen men så här års när det är många hundpromenader i mörker så uppskattar jag verkligen att bo i öppet landskap. Inga skuggor från träden förmörkar vägen jag går längs, vart jag än vänder mig ser jag ljus från omgivande hus och gårdar. Likt lysande knappnålar ser jag de som ligger fjärran från min by, andra lyser inbjudande på närmre håll. Det känns tryggt.

Ikväll blir det inte längre än så här. Jag läser ännu en fängslande bok av Douglas Kennedy och har bara 100 sidor kvar. Dags att läsa vidare......!

Önskar er en alldeles strålande januarivecka!

Kram Anna