 |
| Boken "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar" (2010) |
 |
Författarinnan Diana Janse
Hej vänner! |
Hoppas ni haft en skön helg och att veckan inletts bra!
Här har det varit fullt upp med jobb, familjeliv samt en sväng till Köpenhamn i lördags med två goda vänner, tillika kollegor.
När vi var uppe i Stockholm nyligen fick jag ärva en trave pockets av min goda vän K. Kan man få en bättre present av någon? Lycka för mig!
Den första boken jag började läsa utspelar sig i ett land jag länge fascinerats av men aldrig riktigt greppat- Afghanistan.
Min kunskap om detta land har känts som en vacker skål som tappats i golvet och som ligger utspridd i tusen skärvor. Skärvorna passar egentligen ihop och skulle kunna limmas samman men jag har aldrig lyckats få ihop det till en helhet. Så känner jag inför detta olycksaliga land i öster. Jag har länge följt landets utveckling i pressen, läst någon bok därifrån, lystrat till när någon så kallad kännare uttalat sig om dess historia, nuläge och framtid men helt enkelt inte fått ihop fragmenten till en sammanhängande, förståelig bild.
Tills jag fick kliva i den unga, svenska diplomaten Diana Janses skor och genom hennes bok få resa genom detta krigsdrabbade land. En resa som tar med läsaren till platser jag aldrig tidigare hört talas om.
Så här inleder hon boken:
”År 2004 inrättade Utrikesdepartementet en ny tjänst på ambassaden i Islambad, Pakistan, med placering på Sidakontoret i Kabul, Afghanistan. Det var trögt att hitta någon som ville dit. Tredje gången tjänsten utlystes fick jag syn på den. Innan jag riktigt förstod vad som hade hänt hade jag sökt jobbet, fått det och var på väg.”
Diana Janse förskönar inget utan målar upp sin och miljontals afghaners vardag med mörka, ofta upprörda, ibland uppgivna penseldrag. Utöver att bjuda in läsaren på en verklighetstrogen skildring av vardagen i Kabul tar hon oss med längs vägar av usel kvalitet upp i de afghanska bergen och ner genom djupa dalar till små byar där tiden tycks stå still. I sin yrkesroll träffar hon krigsherrar, utländska soldater, biståndsarbetare och lokalbefolkning.
”Jag delar afghanernas besatthet av eltillgången. Här talar man inte om vädret, här talar man oavbrutet om elektriciteten. När jag kommer hem är det första jag frågar mina vakter om det finns el. Hur många timmar el hade ni igår? Ingen? Vet du, förra veckan hade vi el hela fredagen. Hela dagen! Inte förrän vid midnatt försvann den. Men i grannkvarteret har de inte haft någon el alls på tre veckor. Tänk.
/../ Sex procent av Afghanistans energibehov är tillgodosett. Hur ska man få ett land på fötter utan el?/../
Det jag uppskattar allra mest i denna bok är fokuset på kvinnorna. Genom författarinnans vidöppna ögon hamnar kvinnornas situation i centrum, deras vedermödor, livsöden och vardag får ta plats och skildringarna får mig att stundtals svälja och hämta andan. Vilka livsöden och vilken situation de har fortfarande på 2000-talet.
Följande står att läsa i boken:
”En kvinnas lott (april 2005)
/../Nej, någon flickskola finns inte i byn, och utanför byn får man inte gå vare sig som flicka eller kvinna. Traditionernas råa luft ger inget syre för sådana radikala idéer. Här sitter orättvisan fast som ett ankare i traditionens stenbotten. Varje kvinna ska åtföljas av en maharam, en manlig familjemedlem, om hon av någon anledning måste lämna hemmet- om denna maharam är en femårig pojkspoling spelar mindre roll. Männens totala kontroll över kvinnokroppen, över kvinnligheten och den kvinnliga sexualiteten är den afghanska kulturens grundbult. Liksom landets övriga kvinnor lever dessa kvinnor i vad som närmast kan liknas vid livslång husarrest. Därför kunde de inte heller rösta, förklarar de, när jag frågar om de deltog i presidentvalet.
Vi lämnar politiken och kommer in på det som är varje afghansk kvinnas lott; barnen, familjen, hemmet. Nej, någon barnmorska finns inte. Och de får ju inte åka till sjukstugan i byn några kilometer bort. Fast det skulle de ju ändå inte ha råd till.
-Minst två av oss kvinnor kommer att dö i barnsäng i år, säger en kvinna runt de trettio.
Jag registrerar inget i hennes ansikte när hon säger det. Sakligt. Torrt. Ett av livets många realiteter.
I Afghanistan gifter sig över 99 procent av kvinnorna, många emot sin vilja. På landsbygden är giftasåldern mellan tolv och sexton år, i vissa provinser så låg som tio. /../ Äktenskapen är oftast arrangerade där flickorna är ett sätt att befästa lojaliteter och klanrelationer. Efter talibanregimens fall har också seden att rivaliserande klaner utväxlar kvinnor och flickor som kompensation i samband med uppgörelser eller för att reglera skulder av olika slag återuppstått.
/../ Tiden börjar rinna ut. Vi reser oss från mattan och tackar för oss för att bege oss till guvernören för att äta lunch. På vägen åker vi förbi en by som med sina hus bakom höga lermurar smälter in i det bergiga landskapet. Det är så här de ser ut, byarna där tolvåriga flickor säljs till män, ibland femtio år äldre än de själva. /../
Diana Janse skildrar knivskarpt de skrupelfria krigsherrarna som hon uppger förstör landets möjligheter till framåtskridande, hon är inte heller sen att ge en känga åt amerikanska försvarsinsatser som i många fall tycks gå ut på en kapprustning i bepansrade fordon och vapenarsenal, ”Fort Knox” baser fjärran från det afghanska vardagslivet, influgna american cookies istället för att stötta den lokala handeln och en face-to-face målsättning (att möta landets befolkning ansikte mot ansikte) som endast tycks vara en målsättning på pappret. Men bilden är inte svart eller vit. Diana Janse beskriver svårigheterna att komma fler steg framåt än bakåt och de bildliga exemplena som gör boken så levande och greppbar är många.
I bakgrunden växer en bild fram av diplomatyrket så fjärran den stereotypa bilden jag haft. Cocktailparties existerar inte här. Inte heller flotta villor eller bilar. Istället ett dragigt hus i ett otrygg stad. Oslagbart är exemplet där en inspektör från UD ska granska ambassadens verksamhet. Dock finner han Kabul för osäkert så hon får istället flyga över till Islambad i Pakistan för ett möte.
/../ Att mina vänner inte vågar sig hit, det har jag viss förståelse för, men min arbetsgivare? Samma arbetsgivare som inte vill betala för fler pansarskyddade bilar till kontoret? /../ Om jag och mina Sidakollegor kan vara här månad efter månad, hur kan det då vara för farligt för Herr Inspektör att komma i två dagar? Jag sväljer min förakt och åker till Pakistan.”
Jag skulle kunna citera ur denna bok hela natten. Jag har strukit under så många rader, händelser och sekvenser som jag skulle vilja dela med mig av men istället rekommenderar jag er att läsa den själva.
I boken har jag läst om den utbredda fattigdomen och den gigantiska opiumexporten vars inkomster stöttar såväl korruption som krigsherrar och bidrar till en ständigt hög andel vapen, inte sällan i fel personers händer. En president som valt att kompromissa till den grad att det sitter beryktade klanherrar på höga minister poster, som polischefer och guvernörer, en närmast total straffrihet och ett utbildningssystem i ruiner. Men samtidigt, en folkvald president, fler kvinnor som går i skolan nu och vem vet vad som väntar om ett år, om tio år. ”Expect the unexpected” som Diana Janse uttrycker det i boken, med viss ironi.
Klart läsvärd enligt mig och den får 4 teakoppar.
Önskar er alla en fin tisdag imorgon!
Kram Anna
Ps. Kort om författarinnan inhämtat från bokförlaget Alfabeta:
Diana Janse är född 1970 och är diplomat, statsvetare och slavist. Efter diverse jobb – som bland annat ICA-kassörska i Öregrund, FN-tolk i krigets Bosnien och Rysslandsanalytiker på Militära underrättelsetjänsten – började hon 1999 på Utrikesdepartementets handläggarutbildning. Sedan dess har hon tjänstgjort i Stockholm, Belgrad, Moskva, New York, Bryssel och Kabul. Sedan 2007 är hon tillbaka i Stockholm, där hon arbetar i utrikesminister Carl Bildts stab.
