 |
| Bild lånad från tumblr.com |
Hej!
Här kommer en kvällshälsning från södern.
Ett sydskåne så vårlikt ikväll att klockorna närmast stannade.
Några sköna plusgrader på kvällsrundan, alldeles vindstilla, solen som sakta sänker sig över fälten, fågelkvitter och doften, den där magiska doften av vår. Jag vet inte vad den består av, uppluckrad, mjuk jord blandat med en stor portion hopp kanske? Hopp om ljusare tider, hopp om varmare tider. Ett löfte om en annan årstid, om vintern som sakta släpper sitt grepp och lämnar plats för grönska och växtkraft.
Imorse satte jag väckarklockan en halvtimme tidigare för att hinna avsluta boken jag sträckläst under 2 dygn. Det är ett tecken på att jag gillar boken. Jag läste ut den innan frukost men dess karaktärer, dess historia och ämnena den berör stannar kvar och har figurerat i mina tankar under dagen.
Boken handlar om den unga flickan Little Bee som ensam flytt sitt hemland genom att gömma sig på ett skepp lastat med tea från den nigerianska kusten med slutdestination England.
I Storbritannien hamnar hon på en så kallad sluten förvaring för asylsökande flyktingar. I närmare två år sitter hon inlåst där innan ödet vill något annat.
Samtidigt får man följa ett Londonbaserat pars äktenskapliga och mänskliga förfall. Sara och Andrew, båda journalister som delar ett minne från en semester i Nigeria två år tidigare som är så grymt att den ene finner det svårt att leva vidare.
Little Bee är en del av den händelse som ägde rum den där förmiddagen på stranden utanför grindarna på ett lyxhotell längs Nigerias kust. En händelse där Andrew gjorde ett val som han tvingas leva med, Sara ett annat men som båda kom att påverka Little Bees liv i allra högsta grad.
En dag ringer Little Bee Andrew och meddelar att hon är i England, har kommit ut från flyktingförvaringen och inte har någon annan att kontakta. Det är startpunkten på en radda händelser som innebär svåra ställningstaganden, djupa band, ångest, trasiga minnen men också engagemang och stark vänskap.
Boken behandlar många starka ämnen, allt från utrotningar av hela byar i Nigeria i syfte att komma åt oljekällor till en inhuman brittisk flyktingpolitik, till psykologi och lojalitet. Stundtals kan det kännas som författaren Chris Cleave vill belysa alltför många stora frågor och orättvisor i boken för att verkligen hinna behandla dem men jag ser mer boken som en stor tankeväckare. Hos mig väcker den frågor om vad jag skulle kunna göra som medmänniska för flyktingar, mot orättvisor och för medmänsklighet. Förutom att enbart skänka en summa pengar till någon av de stora organisationerna. Den väcker frågor som hur ser det ut i Sverige för asylsökande. Bortom statistiken. Tankar och reaktioner som nyligen väckts när jag läst om syriska flyktingar, och inte minst deras barns, torftiga vardag i flyktingläger i Jordanien respektive Turkiet. Tankar som lätt skingras efter en stund när vardagens bestyr tillåts tas över. Tankar som istället borde leda till handling.
En klok kollega till mig använder sin klämma på kontorsdörren till att sätta upp artiklar av intresse. För några dagar sedan fastnade jag vid hennes dörr då där satt en artikel från unicef, om jag minns rätt, där de byggt upp lektält i ett syriskt flyktingläger i Jordanien för att barnen för en stund skulle få vara barn igen och få leka. Så enkelt men samtidigt så genialiskt! Så lätt att glömma att barn behöver lek mitt i allvaret, chocken, sorgen och tumultet. Och att det faktiskt går att skänka dem det, likväl som en filt eller ett klädesplagg eller mat. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Gör någon av er något som förändrar livet för andra till det bättre? Kanske tips till oss andra som läser och förfasas men inte vet var vi ska börja?
Ja, just det. Jag ger "Little Bee" 4 teakoppar.
Over and out!
Kram Anna
