 | ||
| Foto: Bokcaféet i byn |
Jag skriver till dig fastän jag vet att du inte kommer att läsa mina rader,
jag skriver för att du berörde mitt hjärta idag,
jag skriver för att tårarna rinner, över ilska, frustration och vanmakt
Jag skriver för att jag vill att du ska veta att ditt öde berör
och för att jag önskar att du ska veta att det finns folk som bryr sig
De var första gången jag såg dig idag,
du satt där på marken i den kalla vårvinden utanför ett köpcenter i en mindre skånsk stad
Kanske sitter du där varje dag sedan länge,
kanske är det där du tillbringar dina dagar,
dina dagar som är lika viktiga, lika värdefulla som alla våra andras dagar och liv
Vad tänker du på?
Jag går först förbi dig liksom de flesta andra
jag möter din blick och hälsar men skyndar sedan vidare
Du säger något, kanske till mig eller till den som passerar därefter,
jag uppfattar ljudet, ordet men förstår det ej
Men jag hör din tysta desperation
Jag fryser till för ett ögonblick och bestämmer mig för att jag ska gå förbi dig senare på väg hem
Jag skulle köpa kanelbullar med mig hem efter jobbet idag och går förbi det lilla bageriet på vägen hem,
jag köper inte en påse utan två,
jag tänker att du säkert också gillar kanelbullar
Jag undrar vad du får att äta under en dag
Jag undrar var du sover om natten
Jag undrar hur dina drömmar om livet ser ut
Jag undrar hur du förlikar dig med ditt öde eller om du gråter dig till sömns om nätterna
Jag undrar hur livet kan vara så galet orättvist,
varför du tvingas sitta på marken i mitt land och tigga och inte jag sitta på en kall trottoar i ditt land,
vad är skillnaden?
Vi är båda kvinnor men födda in i olika världar
Varför går alla förbi dig utan att låtsas om dig?
Varför tittar människor bort?
På väg tillbaka till dig stannar jag en bit ifrån och iakttar folk som kommer ut genom dörren precis framför dig,
Mamman med barnvagnen som utan en blick på dig bara vänder undan centimetrar från dig
Hur skulle du vilja bli bemött?
Hur skulle jag kunna hjälpa dig?
Jag går fram till dig och lägger en sedel i din pappmugg,
jag tvekar ett ögonblick innan jag tar fram den ena bullpåsen,
jag vill inte förolämpa dig,
jag håller fram den och frågar med ögonen om du vill ha den.
Du tar emot den och ler.
Du tar min hand och kysser den
Jag tänker att det borde vara det omvända,
jag som omfamnar dig och skänker dig värme
Jag andras ut, min lilla gåva, inte ens en uppoffring för mig,
verkar skänka dig lite glädje,
Vad tänker du på?
Jag tänker på att dina ögon utstrålar klokskap,
du är en kvinna som levt länge,
jag undrar vad du drömde om som ung, vad du drömmer om nu,
finns det utrymme för drömmar i din vardag?
finns det utrymme för drömmar i din vardag?
Jag kör hem och hämtar barnen på dagis och vardagslivet ramlar på
Medan jag lägger min minsting, rinner några tårar i mörkret på min kind
Hur kan livet vara så orättvist och varför gör jag/vi/allihopa inte mer för dig och dina landsmän?
Jag snyter näsan och kavlar upp ärmarna
Jag tänker att jag istället för att gråta, för det hjälper dig inte alls,
ska fundera ut hur jag kan hjälpa dig
Helst skulle jag vilja fråga dig
Du vet bäst vad du behöver,
inte jag eller någon annan
Men jag frågar mig igen,
hur kan livet vara så orättvist att några ska tillbringa sina dagar sittandes tiggandes på marken?
Och hur kan vi andra se på utan att hjälpa en medmänniska?
Hur hade jag känt det om jag satt där och visste att om alla som passerar mig under en dag skulle öppna sina plånböcker och hjärtan, om så ens bara till myntfacket, så skulle jag inte behöva
sitta där även dagen därpå, samtidigt som jag vet att det inte kommer hända
Att om några valde att avstå fredagsmyset, en dyr flaska vin eller kanske bara skippade dessertosten och istället skänkte dig de summorna så skulle du inte behöva sitta där dag efter dag
Hur håller du dig så lugn när du ser oss släntra förbi, tillsynes oberörda, inte alla, men den stora massan?
Du bär ditt huvud högt trots att du sitter i knähöjd
Jag tänker på dig!
Kram till er alla här på bloggen och hoppas ni följer ert hjärta!
/Anna
Men jag frågar mig igen,
hur kan livet vara så orättvist att några ska tillbringa sina dagar sittandes tiggandes på marken?
Och hur kan vi andra se på utan att hjälpa en medmänniska?
Hur hade jag känt det om jag satt där och visste att om alla som passerar mig under en dag skulle öppna sina plånböcker och hjärtan, om så ens bara till myntfacket, så skulle jag inte behöva
sitta där även dagen därpå, samtidigt som jag vet att det inte kommer hända
Att om några valde att avstå fredagsmyset, en dyr flaska vin eller kanske bara skippade dessertosten och istället skänkte dig de summorna så skulle du inte behöva sitta där dag efter dag
Hur håller du dig så lugn när du ser oss släntra förbi, tillsynes oberörda, inte alla, men den stora massan?
Du bär ditt huvud högt trots att du sitter i knähöjd
Jag tänker på dig!
Kram till er alla här på bloggen och hoppas ni följer ert hjärta!
/Anna
