Att minnas Vietnam samt några karaktäristiska hattar

Foto: Andrea Fazzari/www.travelandleisure.com/

 Lånad bild från Google Pictures

Foto lånad från Greentrailtours.com.vn

Foto lånad från www.ving.se

Foto lånad från www.ving.se

Foto lånad från www.ving.se

Hej vänner!

Hoppas ni har det bra denna sista kväll i januari månad. Imorgon är vi ett steg närmare våren.

Hurra säger en vintertrött bloggerska.

Ikväll skulle jag visa er några foton jag sparat från min och kompis K:s resa genom Vietnam hösten 1998. Men det fungerade inte att ansluta scannern till min nya dator och efter många om och men gav jag upp.

Men till Vietnam ska vi denna kväll så jag har letat på några bilder på nätet som visar det jag önskar förmedla till er.

Det är november månad.

Jag är lite plus tjugo. Livet leker. Kompis K och jag luffar runt i Asien under några månader. Efter kamelridning och palatsbeundrande i Indien, vandring i ett vackert Nepal sätter vi oss på flyget igen och landar i ett fuktigt, hett och vibrerande Saigon.

På ett litet guesthouse på Bui Vien St, i en stadsdel jag sedan länge glömt namnet på, klättrar vi upp för trapporna till ett gästhus för att se om de har ett ledigt rum.

Under några dagar bor vi i ett ombonat, enkelt rum där skorna ställs utanför dörren och golvet ständigt är blankt. Vi är ute hela dagarna. Vi besöker War Remnants Museum (för en annan version av Vietnamkriget), flanerar längs boulevarder, äter vårrullar och nudlar, insuper denna stad sittandes på caféer och lägger upp vår rutt norrut.

Ngn dag senare är vi på väg i minibuss till Mekong deltat.

Som jag skrivit tidigare är mina anteckningsböcker från denna långresa borta. På ett sätt är det spännande, jag minns resan i fragment. Något jag alltid kommer tillbaka till i minnet är de ändlösa resorna i minibussar där mina långa ben aldrig fick plats, jag minns med ett leende hur jag lärde mig äta med pinnar på en strandservering på en ö i Halong Bay (innan envisades jag med att fråge efter en gaffel), jag minns hur förbluffad jag var över vietnamesernas förmåga att dra ett sträck över det som hänt i historien, jag minns de alldeles för mjuka madrasserna på hotellet vi bodde på i den underbara lilla staden Hoi An. Hur vi tvingades säga att vi nog måste byta boende på grund av ryggont och hur personalen istället lovade nya sängar till natten och bar in ännu en omgång galet mjuka madrasser.

 Jag minns hur vi satt i skenet av rislampor och grillade vår middag intill bordet på en mysig restaurang i Hoi An, samtidigt som vi diskuterade dagens beställningar hos den lokale skräddaren. Jag minns samtidigt de fina trekantiga hattarna som kvinnorna bar där de satt i skuggan av ett lila skynke på den lokala marknaden och sålde grönsaker.

Jag minns vår strandvistelse i Na Thrang, hur vi om kvällarna susade hem i fören på cykeltaxis efter att ha ätit middagar på vår favoritkrog på andra sidan stan. Hur vi anlände till det märkliga militärhotell som vi hamnat på. Rummets väggfärg flagnade och det var spartanskt inrett men det var billigt och låg ett stenkast från den fantastiska stranden.

Jag minns vår tågresa upp från Hoi An till Hanoi. Hur uttittade vi var. Folk flockades i vår kupé för att kika på de långa, vita tjejerna. Jag satte på min freestyle och drog en sarong över huvudet och somnade snart tryggt, som alltid på ett nattåg någonstans i Asien.

Jag minns hur kallt och stelt allting kändes när vi anlände till Hanoi. Vilken kontrast denna stad var till dess systerstad i söder. Lika lätt som Saigon hade varit att falla för, lika svårt var det att inledningsvis uppskatta Hanoi.

Jag minns hur vi frös på vårt hotelrum, som saknade en hel ruta i ett av fönstren. Jag minns dess ägare och portier, en vietnameisk man som ständigt satt i en fällstol i receptionen och tilltalade oss på franska.

Jag minns dess sjöar, goda matställen och Water Puppet Theatre.

Jag minns hur varje gata sålde en specifik vara. Cykel- och metallåsgatan, grönsaksgatan, korggatan etc.

Det var en bit av Vietnam sett ur mina ögon.

Önskar er alla en fin onsdag!

Kram Anna