Ett boktips från Bokcaféet i byn

"Lämna världen" av Douglas Kennedy

Hej vänner!

Redan onsdag. Kanske man kan säga att helg finns i sikte?!

Jag förundras över hur mild denna vinter är. Jag fick nyss ett mail från några resvänner som befinner sig på en  strandort i Goa, Indien. De undrade om det är ngn snö i Sverige. Snö finns inte på min karta denna milda vinter. Här i sydligaste Skåne har vi inte fått snö en enda gång (om jag minns rätt?). Det haglade vid ett tillfälle vilket den lille och jag hoppade och skuttade förtjust i. Men mer än så, nej inte ännu!

Den senaste boken jag läst heter "Lämna världen" och är skriven av Douglas Kennedy. För mer info om honom samt en recension på en annan av hans böcker, se här.

Boken består av 470 sidor stark läsning. 

Huvudpersonen är en amerikanska vid namn Jane Howard. Hon har studerat vid Harward, givit ut en bok och undervisar i litteratur vid ett universitet. Hennes liv kretsar kring litteratur, kultur, jobbet och karriären. 

Parallellt får man följa den unga Jane som vid 13-års ålder, avskräckt från sina egna föräldrars bedrövliga äktenskap vid en middag uttalar att hon aldrig ska gifta sig och skaffa barn.

Ödet vill annorlunda. Hon träffar en man som hon oväntat och oplanerat blir med barn med. Ett högt älskat barn, dottern Emelie föds. Så här står det redan på bokens baksida;

"Vissa gåvor är bara till låns".

Jag skruvar mig besvärat vid den raden. Jag förstår vad som ska komma men hoppas in i det sista att jag ska ha misstolkat denna lilla rad bestående av 5 korta ord. 

När Janes dotter dör i en olycka går hennes värld i tusen bitar, likt ett vinglas som tappas på ett marmorgolv eller en pärla i ett pärlhalsband som krossas under en hård skosula. Tillintetgjord, spridd i så många delar att det omöjligt går att laga. Någonsin.

Jane tappar sina basala förmågor, hon kan inte sova, hon tappar aptiten, hon tappar fotfästet, kort sagt tappar hon allt en människa kan tänkas tappa.

Hon tappar lusten att leva.

Livet går inte vidare ändå, tvärtemot vad det klyschiga ordspråket brukar hävda. Inte heller läker tiden alla sår. Skildringen av hennes sammanbrott och hur hon överlever, för det är allt hon gör, är gripande. Som förälder kan man inte annat än undra hur man skulle överleva förlusten av ett barn.

Ett händelse som hon dessutom ser sig som medskyldig till.

Hon ändrar kurs i livet och författaren skildrar hennes flykt från ett liv till ett annat. Från ett land till ett annat. Hon börjar om men utan hopp om annat än att ta sig fram. En dag passerar, en vecka, en månad och till slut ett år. 

Likt den tidigare bok jag läst av Douglas Kennedy är det ett enormt driv i texten.  Boken fullkomligt slukar mig, jag läser och läser och har svårt att sluta. Den engagerar mig och jag har stundtals åsikter om huvudkaraktären som om hon existerade på riktigt. Jag retar mig på beslut hon tar, lider med henne när hon inte kan ta emot en hand som sträcks ut, förbannar henne när hon förnekar sig all form av glädje eller nekar vård hon uppenbart är i behov av. Kanske tycker jag inte att Jane övertygar rakt igenom boken. Hennes akademiska ådra förskönas stundtals i överkant, liksom hennes kulturella ådra. Jag tänker, måste hon HELA tiden lyssna på klassisk musik på radion, läsa tunga verk och känna till ALLA kända pianister.

Denna bok får 3 starka koppar tea eller 4 svaga, kan inte bestämma mig! Jag tycker inte riktigt att den är lika helgjuten som "Ett alldeles särskilt förhållande" men klart läsvärd. 

Nu ska jag kika på tv2 och Österlenska trädgårdar.

Önskar er en fin torsdag imorgon!

Kram Anna