"Lila hibiskus" -en läsupplevelse

Boken "Lila Hibiskus" av Chimamanda Ngozi Adichie

Hej vänner!

Hur har ni det? Blåsigt?

Hos oss stormar det för fullt. Det är en annorlunda vinter i år!

Jag har klivit in i bokläsarlandet och stortrivs! Den senaste boken jag slukat är vackra "Lila hibiskus" av den nigerianskfödda författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie. Hon har även skrivit suveräna "En halv gul sol" som jag recenserade här. 

"Lila hibiskus" bjöd mig på en fantastisk läsarresa under nyårshelgen. För några dagar förflyttades jag till ett land jag inte läst mkt om eller från innan, -Nigeria. 

Jag kunde känna den stundtals tryckande hettan, svettpärlorna som samlades på karaktärernas pannor, lyckan för barnen när regnet slutligen föll, en fukt som tog över i takt med att ösregnet fortsatte att falla. Doften från en blomma jag inte visste fanns-lila hibuskus.

Lila hibiskus utspelar sig i en välbärgad katolsk familj i Nigeria.

Bokomslagets baksida uppger följande;

"Eugene Achike är en god man.

Han skänker pengar till välgörenhet.

Genom sin tidning bekämpar han korruption och förtryck.

Och han misshandlar sin fru och slår sina barn".

Redan från första sidan förstår man att den unga tonårsflickan Kambili och hennes bror Jaja växer upp i en dysfunktionell familj som till ytan ger sken av att vara den perfekta familjen.

I boken invaggas läsaren i ett lugnt tempo, likt jag finner den afrikanska livsrytmen, som tycks flyta fram utan den stress som ofta präglar det västerländska samhället.

Kanske är det just det som får mig att abrupt rycka till när det första slaget faller i boken. 

Chimamanda Ngozi Adichie beskriver de båda syskonens vardag likt ett spindelnät bestående av en rad trådar som utgör olika mönster men som fortfarande hör ihop och utgör en helhet. Hennes personporträtt är väl utmejslade och jag vill lära känna den unga Kambili änmer. Hon porträtterar den misshandlande fadern på ett briljant och tankeväckande sätt. Han är inte bara en våldsutövare och ett monster, han är också en man som anonymt skänker pengar till välbehövande,  skickar fattiga barn till skola, äger en tidning som står emot stadsmaktens påtryckningar om censur och som bryr sig om sina barn. Frågor dyker upp i mitt huvud, vad ska man tycka om en sådan person? Kan hans andra sida förmildra den mörkare sidan, förtryckaren och våldsmannen. Knappast, men det gör storyn än mer tankesvärd. 

Syskonen har en underbar, stark och slagkraftig förebild i sin faster. En rakryggad, universitetslärare som sätter stopp för sin misshandlande broder genom att låta barnen komma och bo hos sig.  Skildringarna från hennes trånga lägenhet i universitetsstaden är såväl livsbejakande som hoppingivande.  Det är där de lär sig att skratta och att livet kan bestå av glädje.

I boken står att läsa; 

"I faster Ifeomas hem hördes alltid skratt och oavsett varifrån skratten kom, studsade de mot alla väggar i alla rum".

Miljöskildringarna är vackra och detaljerade utan att någonsin bli för mycket. De är så levande att jag känner dofterna av de prunkande blommorna i trädgårdarna och smakerna från frukten som är så färsk att den dryper, ända från Nigeria och hem till min läshörna. 

Ett smakprov;
"Jag var glad över att vakna, glad att se morgonen strömma in genom fönstret i apelsingula, skimrade remsor".

Blir det vackrare än så?!

Jag kommer inte skriva mer nu utan hoppas att ni också får ta del av denna läsupplevelse!

"Lila Hibiskus" får 5 starka teakoppar. Bättre än så här blir det inte.

Trevlig tisdagkväll!

Kram Anna