Gryning i Bombay

Taxibil tidig morgon. I bakgrunden syns Gate of India.

Colaba i morgonljus Mindre glamourös del av Bombay Samtliga foton: Bokcaféet i byn

Hej!

Ikväll lämnar vi vintermörkret och kylan för en upplevsefull tågresa och en kokande, myllrande stad, nämligen Indiens största - Bombay!

Det är tidig morgon när vårt nattåg från Goa stillsamt rullar in på Victoria Terminus station i Bombay. Trötta gnuggar vi oss i ögonen och samlar ihop våra pinaler. Vi har rest i 2:a klass på sovbritsar staplade längs med väggarna, precis som jag gjort under tidigare Indienresor.

-"Det är här man möter det verkliga Indien och dess befolkning", har jag inför denna resa entusiastiskt sagt för att övertala maken till att egen kupé och aircon är helt onödigt och skulle närmast förstöra resupplevelsen.

Ja nog håller maken med om att vi upplevt ett stycke indisk vardag under de senaste 12 timmarna. Vi hann bara ombord på tåget i Goa föregående kväll innan konversationen var igång bland passagerarna. Vår närmsta granne, en student som är på väg till norra Indien och har sådär en 2-3 dagars resa framför sig, översätter ivrigt för oss vad den unge killen intill berättar för honom.

-"Ni förstår han här har ingen platsbiljett men han ska hem till släkten och det ena och det andra har drabbat honom." De unga pojkarna pratar snart förtroligt med varandra, ihoptryckta på studentens brits. De delar hans matsäck och snart somnar de två bredvid varandra. I Indien existerar inte "privatespace". Det är bara att glömma. Främlingar drar sig inte för att sätta sig halvt i ditt knä på det säte som du betalat för. Alla måste ju få plats i detta tätbefolkade land. Och alla har inte råd med en platsbiljett.

Tågvisslan tjuter och vi är på väg. Vi färdas genom ett grönskande Goa i solnedgång och innan tåget hunnit få upp farten har minst två "chaiförsäljare" (Chai är det indiska söta mjölktéet som serveras överallt. Super gott och super sött!) passerat genom vagnen och högt och ljudligt ropat ut "Chai, chai"!!!

Snart fylls vagnen av ljuvliga kryddofter. Masala dosas, pakoras och en rad smårätter säljs. Andra har med sig matsäck och naanbröd, ris, curryrätter och ägg som dukas upp och delas av familjemedlemmar. Det är ett sprakande skådespel som är spännande att få ta del av som statist. Mörkret sänker sig snabbt och i samma stund som den sista ljusstrålen försvinner förbereder sig vagnens nu allt fler passagerare för natt. Soffor förvandlas till sovbritsar. Jag har fått välja brits och klättrar upp till den högst belägna. Det är min favoritplats! Högst upp under takfläktarna och ovan trängseln som utbryter när alla utan platsbiljett ska få plats på golvet mellan och under sovbritsarna, sover jag alltid tryggt och gott, vaggad till sömns av tågets rytm.

När jag mitt i natten vaknar och måste besöka toaletterna förvånas jag över hur många som nu sover på alla möjliga tänkbara och otänkbara platser på tåget. Maken ser ut att ha fått sällskap på sin brits av några män som lagt ut tidningspapper att sova på intill hans markbrits. Utanför toaletterna kryssar jag mellan sovandes, vår dörr ut är blockerad av en sovande kvinna. Överallt människor i detta myllrande land där man aldrig är ensam.

Det är fortfarande mörkt ute när det börjar stökas och fixas i vagnen på nytt. Återigen ropas det ut "chai, chai" i korridoren och morgontrötta indier rätar till sina kläddräkter, kvinnornas flätor ser rufsiga ut och själva känner vi oss också rätt yrvakna och kanske inte helt redo att möta Bombays 16, 5 miljoner invånare. Förort efter förort passerar förbi. Denna stad är gigantisk. Det är också en drömmarnas stad. "Bollywood"! Detta är staden där drömmen om att en dag upptäckas, lämna fattigdomen bakom sig och bli en äkta Bollywood star är som starkast. Kanske är det ett sätt att hantera fattigdom på. Att ständigt drömma och aldrig ge upp hoppet. För var det kanske inte så att den kände Amitabh Bachchan var granntantens morbrors arbetskamrats son? Och se hur det gått för honom!

Vi får tag på en taxi med så lågt i tak att vi båda samt taxichauffören själv måste ducka för att inte slå huvudena i taket. Vi förundras över hur mycket aktivitet det är på gatorna redan i gryningen. Det råder full kommers i handelsbåsen på gatan utanför stationen trots att solen ännu inte hittat upp ur Arabiska havet. Bombay är en stad som aldrig sover.

Den lugna stadsdelen Colaba där vi ska bo de närmsta dagarna sover däremot. Havet ligger blek som en spegel, en och annan taxichaufför sover i sin bil, gatulyktorna har just slocknat och morgonen börjar gry.

Allt för ikväll! Dags för en kopp tea, ja det får nog bli chaitea för jag är i äkta "Indien-mood" och längtar, längtar dit!

Må så gott!

önskar

Anna