Rosdoft och ofattbara orättvisor

Samtliga foton: Bokcaféet i byn

Hej vänner!

Helgen närmar sig. Ute dröjer sig värmen kvar.

Här hemma har rosfamiljen utökats med två nyillskott,

En alldeles, alldeles underbar Austinros vid namn Munstead Wood.

Den är uppkallad efter trädgårdsförfattarinnans Gertrude Gekylls trädgård i England.

Vårt andra nya rostillskott är den undersköna, ljusrosa rosen Souvenir de la Malmaison. Den ska planteras på växthusets ostliga sida. Den är uppkallad efter Josephine och Napoleons residens utanför Paris vid namn Malmaison.

Samtidigt som jag doftar på våra nya tillskott och njuter av skön sensommarvärme nås jag av nyheten av att en lastbil upptäckts på en motorväg i Österrike innehållande ett 50-tal döda flyktingar. Barn, mödrar, fäder, systrar och bröder. Alla döda. Hur är det möjligt?

Hur kan ett liv vara mindre värt en ett annat?

Den frågan ställer jag mig allt oftare.

Varför gör vi inte alla mer?

Samtidigt riskerar andra flyktingar som flyr från fattigdom, våld och krig att drunkna.

Att drunkna på Medelhavet.

Det Medelhav  där andra som fötts på en annan sida av havet, istället solar och badar. I  samma hav, ibland samma badvikar, som kvinnor, barn och män riskerar sina liv i. Ett antal av dem drunknar.

Diskussioner förs om vilka länder som ska ta emot flyktingvågorna.

Samtidigt dör folk och diskussionen förs på sina håll hur man ska stärka gränserna.

Humanitet och medmänsklighet, var finns den?

En stund på fikarasten kanske. I lilltån. I en hörna hemma i det spatiösa vardagsrummet eller kanske i källaren.

Hur är det möjligt?

Om det varit i Sverige som inbördeskrig härjat och Syrien och länderna söder om Medelhavet svarat att tyvärr nu är fullt här. Så illa kan ni väl verkligen inte ha det?

Ok, vi skickar några kustförsvarsbåtar som kan plocka upp i alla fall en del av er på Östersjön.

Men alla kan vi inte rädda, det måste ni förstå.

Vi har fullt upp med  den inhemska arbetslösheten, viktiga skolfrågor och en integration som inte riktigt flyter på.

Nej, jag förstår inte det.

Oavsett var man lever borde ett liv vara lika mycket värt.

Jag kramar min minsting en extra gång innan han ska somna, jag tänker att samtidigt kramar säkert en mamma sina barn innan de kliver ombord på den där flyktingsmugglarbåten.

Hon har säkert långt inne samma drömmar för sitt barn som jag har,

men just nu önskar hon nog bara att de ska överleva.

Överleva, är det för mycket begärt?

Kram på er alla!

/Anna