Välkommen in för bok- eller restips!



söndag 26 oktober 2014

Att mötas av en varm, mjuk mule




En kopia av min gamla ponny

Samtliga foton: Lånade från Pinterest, av vissa foton framgår fotografens namn
Hej vänner!
Hur har helgen varit?
Hoppas bra!
Vi har haft en mysig helg med en kombination av umgänge med vänner och hemmafix.
Idag grävde jag upp trädgårdslanden, squashen har gjort sitt, de sista röd- respektive gul-lökarna plockades in.

En av dagens höjdpunkter var morgon promenaden till en grannby där två hästar nyligen flyttat in i ett litet stall med hage, alldeles intill bygatan. Efter att jag träffade på dem häromdagen när jag och febrig lillebror var ute och gick är jag alldeles såld. Båda kommer fram till staketet och sticker försynt ut sina mjuka mular och nosar på min hand, som möts av värme och nyfikenhet.

Så många gånger jag stått med en hästs mule i handen, det väcker så otroligt många minnen.
Från jag var 7 och fram till jag var drygt 30, tillbringade jag en stor del av mitt liv bland just hästar.
Först ridskolans hästar, sedan vår älskade ridläger häst som vi hyrde flera vintrar och så småningom fick ta över, han var en alldeles underbar engelsk import, flugskimmel och bar mig över stock och sten i många år. Han förblev hos oss till han dog. Min stora häst var brun, trygg, klok och alldeles alldeles underbar.
Inte lika självklar och charmig för andra som ponnyn men för mig en kung. Inget rubbade hans lugn. Vi tillbringade 100-tals timmar tillsammans i skog och mark. Jag kände mig alltid trygg på hans rygg.
Under ett antal år jobbade jag med barn med autism och han bar dem som prinsar och prinsessor, oavsett ljud eller vad som hände. Han bara tittade på en med sina stora bruna ögon. Vår fina C förblev också hos oss resten av sitt liv. Minnena är många!

Med två små pojkar och ett gammalt hus på landet, jobb etc är inte hästarna något jag prioriterat sedan jag flyttade ner till Skåne. Men så sakteliga börjar en längtan efter dem krypa sig allt närmare.
Men för mig är hästar starkt förknippat med skog och där vi bor är det mestadels fält. Så den dagen jag vill ta upp ridandet igen, eller hästandet som jag brukar säga, för ridningen är sekundär för mig, jag älskar allra mest mötet med de fyrbenta, att pyssla om dem, mocka eller bara rofyllt sopa en stallgång, får det nog bli i ett stall intill en skogsdunge.Kanske en bokskog?!
Ett inlägg "down memory lane" blev det ikväll!

Tänk vad två mjuka mular i en grannby kan väcka!
Det blir nog en tur dit i nästa vecka igen....!

Önskar er alla en fin kommande vecka!
Kram Anna

5 kommentarer:

  1. Åh så härligt du skriver om hästandet! Nu längtar jag ännu mer till våra kommer...
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
  2. Ja så fint skrivet och jag känner ju igen mig i varje ord ... det är allt något speciellt det där med de fyrbenta vännerna , svårt att förstå den kärleken om man inte upplevt den..den sitter alltid i och för tillfället är min lite undantryckt men jag vet att den kommer poppa upp en vacker dag igen när det är dags :)
    För ett par veckorna sedan fick jag låna min hovslagares ena häst och rida och mysa med , bara stå och borsta länge länge och lukta :) låter löjligt för andra kanske men åh så härligt det var!
    Vad mysigt att du kan få din upplevelse på nära håll nu och det kanske passar perfekt där du befinner dig i livet just nu!
    Kram Anna

    SvaraRadera
  3. Åh så vackert och tänkvärt inlägg...ja nog är dom speciella! Tänker på min gamla islandshäst med kritvit man och våra glädjeskutt och vilda galopper över det öländska Alvaret, jag saknar honom!
    Önskar dig en glad och skön vecka och det är alltid lika kul att kika in till dig...
    Varmaste kramen till dig,
    Titti på den blåsiga ön

    SvaraRadera
  4. Underbara bilder...jag är ingen hästtjej, fast jag skulle vilja. Tänker att det vore helt underbart att kunna rida ut i skogen och vi skulle verkligen kunna ha häst.. men jag kan iaf njuta av dom som går i vår hage och håller betet i trim.

    Kraaaaam

    SvaraRadera
  5. Åhhh... jeg kjenner meg så igjen i din hestbeskrivelse.... bodde i stallet i yngre dager... men så kom guttene inn i livet og hestene forsvant ut... Nå kjenner jeg en voksende lengsel etter hester igjen og siden barna nå er ganske store... ja... kanskje kan hestene få flytte inn i livet igjen... hvem vet? det kanskje dukker opp en fin mulighet som lar seg kombinere med livet slik det ser ut idag.
    Fin blogg med flotte bilder har du!

    //Lena

    SvaraRadera