Välkommen in för bok- eller restips!



måndag 2 april 2012

Bokrecension: Om sex år av fångenskap i den colombianska djungeln

Boken "Även tystnaden har ett slut. Mina sex år av fångenskap
 i den colombianska djungeln" av Ingrid Betancourt

Författarinnan Ingrid Betancourt
Foto från Google

Hej vänner!
Hoppas ni haft en bra måndag!
Här på Bokcaféet har det så äntligen blivit dags för en bokrecension.
Jag har läst några läsvärda böcker på sistone och här kommer den första.
Det är boken
"Även tystnaden har ett slut. Mina sex år av fångenskap i den colombianska djungeln"
av Ingrid Betancourt.

Om författarinnan:
Ingrid Betancourt  är nog välkänd av de flesta för att ha suttit fängslad hos FARC-gerillan i Colombia under drygt 6 års tid.
Hon föddes i Colombia 1961 men växte upp i Frankrike. 32 år gammal, gift och 2 barnsmor, återvände hon till Colombia och kandiderade till valet för landets gröna parti.

Den 23 februari 2002, under valrörelsen, kidnappades hon av FARC-gerillan och hölls under 6 1/2 år fången i djungeln. Den 2 juli 2008 fritogs Ingrid Betancourt och ett antal andra fångar, av de colombianska säkerhetsstyrkorna.

Om boken:
"December 2002. Beslutet att fly var fattat. Det var mitt fjärde flyktförsök, men efter det senaste hade de förhållanden under vilka jag hölls fängslad blivit ännu förfärligare. Vi hölls inspärrade i en bur med hopspikade brädor som väggar och med zinkplåt./../"

Så inleds denna gripande och verklighetsbaserade bok på 616 sidor.
Jag är fast från första sidan. Frenetiskt plöjer jag fram sida efter sida. Kapitel efter kapitel.
Jag börjar läsa den hemma i soffan och avslutar den några dagar senare på Mallorca. Boken får resa med mig.

Jag plågas av att läsa om hennes misslyckade flyktförsök, det ena på det andra. Jag fascineras samtidigt över att hon vågar, att hon försöker fly trots de straff och risker det innebär. Jag inser att vi är väldigt olika som personer. Den insikten kommer tidigt i boken. Jag tror aldrig jag skulle ha försökt fly, jag är inte tillräckligt modig för det. Jag hade trott på andra lösningar. Inväntat ett fritagningsförsök från militären eller förhandlingar. Försökt etablera en god relation till gerillan. Ansträngt mig för att bli omtyckt. Ingrid Betancourt går trotsig och rakryggad fram genom boken. Stundtals nästan knäckt, men aldrig att hon helt viker sig eller tappar sitt egenvärde.
Jag beundrar henne stundtals för sitt mod, andra gånger bannar jag henne för att hon inte kan sluta drömma om att fly, att hon inte kan hålla tyst när hon borde.

Men allra mest förundras jag över hur hon kan behålla förståndet, att inte det mörka, det destruktiva, fullkomligt sköljer över henne där i den djupa, fuktiga Amazonas.
Jag fascineras över hur hon som mor finner styrka att gå vidare, att dag efter dag vakna utan sina barn, utan vetskapen om hon kommer att överleva och få se dem igen, genom långa djungelmarscher i fuktig hetta fortsätter att sätta den ena foten framför den andra, trots ständiga trakasserier från hennes fångvaktare.

Inledningsvis stör jag mig på att hon i boken fokuserar så på saknaden av sin far direkt efter att hon kidnappats. Hon beskriver sin relation till fadern ingående, hans hälsa och hur viktig han är i hennes liv. Jag undrar hela tiden om hon inte saknar sina barn, sin son och sin dotter. Varför nämner hon inte dem?

Svaret kommer en bit in i boken.
Det är hjärtskärande och jag ångrar genast mina fördömande tankar.
Ingrid Betancourt skriver att hon inte kan tänka på dem inledningsvis och stundtals för att det gör för ont.
Alldeles för ont.
Att leva med vetskapen om att hennes barn lever sitt liv utan sin mor, utan att veta hur hon har det och om de kommer att få träffa henne igen.

Senare under fångenskapen hittar hon sätt att förhålla sig till sina barn. Hon firar deras födelsedagar, hon flätar skärp till dem, hon lyssar på dem på radio (efter några år i fångenskap upptäcker hon att det finns en radiokanal där de kidnappades familjer kan sända meddelanden till sina anhöriga) och kanske mest av allt, de håller henne uppe under de många extremt svåra stunder hon går igenom.

Jag visste inte innan jag läste boken att hon hölls under så hemskt primitiva och omänskliga förhållanden.
Är inte alltid en fångenskap omänsklig? Jo, det är den nog. Ingrid Betancourt förklarar den ofta omänskliga behandling som hon fick av FARC-gerillan med att de kom att se fångarna som icke mänskliga. Som djur. Som lågt stående djur.

Om jag inte hade vetat att denna bok för författarinnan i allafall, har ett lyckligt slut så hade jag nog slutat läsa redan efter 100 sidor. Jag visste att hon skulle överleva. Det visste inte Ingrid Betancourt själv när hon befann sig i djungelns helvete. Inte heller visste hon hur lång hennes fångenskap skulle bli.

När hon och hennes medfångar räddas så kan jag äntligen andas ut. Efter dryga 600 sidor av spänning, förtvivlan, små stunder, vackra stunder, helvetiska stunder, är jag tacksam att få kliva av detta läståg och med vetskapen om att hon är återförenad med sina barn, lämna Colombias täta djungel bakom mig.

Jag ger boken fyra starka teakoppar.

Önskar er alla en alldeles strålande tisdag imorgon!
Kram Anna

11 kommentarer:

  1. Hej Anna! Kul att du hittade till mig på andra sidan ;). Ja Victoria är väldigt vackert och väldigt skiftande beroende på var man befinner sig. Här brukar vi säga att vi bor mitt i centrum, drygt en timme från storstan, snö & skidåkning och från havet. Kan man bo bättre? Vi bor på samma sida som Wilsons Prom fast norr om W.P men öster om Melbourne i en litet samhälle som heter Newborough, mitt i Latrobe Valley (världens största brunkolsområde!)
    Vilken skön blogg du har. Jag blev genast sugen på att hitta den boken du skrev om, lät väldigt spännande och läsvärt. Jag älskar att läsa men är en riktig periodare. Har precis avslutat del tre i Millenium Triologin och har lite "sorg" just nu för den var så bra. Behöver lite tid innan jag tar tag i nästa bok. Nu ska jag kika runt lite mer och se vad jag hittar. Kanske någon mer spännande bok?
    Kram Anette :-)

    SvaraRadera
  2. Men oj, det låter som en-måste-läsa-bok.

    Tack för tipset.

    SvaraRadera
  3. Hej Annette!
    Tack för hälsning från Australien! Vilket utgångsläge ni har för utflykter! Jag förstår om det är tomt efter Millenium Trologin, det minns jag att jag också upplevde. Men nya bra böcker väntar!!
    Önskar dig en fin höst kväll i Victoria!

    Mammaxtra, tack för att du kikar in oh lämnar ett avtryck. Ja boken är klart läsvärd! Önskar dig en bra dag!

    Kram till er båda!
    /Anna

    SvaraRadera
  4. Hej Anna!
    Kommer såväl ihåg när nyheten kom att hon och hennes medfångar hade fritagits. Läste en del om henne då och beundrade hennes styrka. Tänka att orka ett liv i fångenskap så länge under sådana förhållanden, jag riktigt ryser. Låter som en väldigt läsvärd bok!
    Stor kram!

    SvaraRadera
  5. Oj då, här kom ett väldigt intressant lästips - låter spännande! Men det låter som om man måste ha lite tid över ;) jag är alldeles hopplös när jag kommer in i en bok som griper mig! Känns säkert igen av många ...
    Ha en fortsatt bra vecka!
    Kram Suz

    SvaraRadera
  6. Hej Christina och Suz!
    Tack för hälsningar.
    Christina, Ja hur ngn kan överleva en sådan vistelse och till synes kunna leva ett bra liv efteråt är beundransvärt.

    Suz, känner igen!! Hopplös är namnet när jag sträckläser!!

    Kram till er båda!
    /Anna

    SvaraRadera
  7. Hej vännen!
    Låter som en bok väl värd att läsa. Jag ska skriva upp den på min boklista.
    På mitt nattduksbord ligger Läckberg och väntar varje kväll. Hennes sjunde bok 'Fyrvaktaren'...ger lite kalla kårar faktiskt och började bra direkt.

    Imorgon kommer mina föräldrar över och firar påsk med oss. Ska bli jättemysigt! Men tyvärr ligger lilla A i 40graders feber :o( Hoppas hon piggnar till snabbt, så att hon kan leta påskägg i trädgården.
    Önskar dig och familjen en riktigt härlig påsk. Hoppas vårvärmen kommer tillbaks så att ni kan njuta i ert underbara växthus :o)

    Stor varm påskekram
    Ulrika

    SvaraRadera
  8. Hej Anna!

    Ännu en intressant och gripande bokrecension och jag slukar varenda ord. Jag tycker så mycket om dina bokrecensioner och hur du får mig att vilja läsa olika böcker. Tack för att du delar med dig Anna!

    Denna bok har jag funderat ett tag på att läsa och av din textförstår jag att det är en bok som berör på djupet. Kanske än mer som mamma. Jag ska definitivt se till att läsa den.

    Sedan vill jag passa på och tacka dig du underbara för det fina, fina kortet som kom idag. Vilken lycka att en bit av Mallorca hamnade i min brevlåda och sedan dess har jag inte kunnat sluta titta och drömma. Tusen tack vännen! Vilken härlig start på påsken!♥

    Njut av påsken tillsammans med nära och kära och så håller vi tummarna för att det inte blir så många minusgrader i natt som de varnar för (-8 tydligen, brrr). Vad hände med sol och värme nu när det är påsk och Konstrunda?

    Ta hand om dig Anna!

    Stor kram
    Lotta

    SvaraRadera
  9. Hon har alltid berör mig. Visste inte att hon skrivit en bok om sitt öde.

    Tack för denna bokrecension. Jag ska fixa denna under påsklovet och bara låta mig fängslas!


    Kram fina du!

    Anna

    SvaraRadera
  10. Hej Ulrika, Lotta och Anna!
    tack för jätte härliga hälsningar!

    Ulrika, jag har läst den boken av Läckberg! Den var lättläst och gav lite kalla kåror....! Hoppas din lilla är piggare idag och att ni får en mysig påskhelg med dina föräldrar!

    Lotta,tack för fin respons på bokrecension! Tänk att vykortet äntligen nådde fram! Spanska posten måste hållit på det!!!
    Vilken kyla det är, burr så ruggigt det ser ut inför påsk! Innebär det att vi får en lång, solig sommar istället?!!
    Önskar dig och familjen ett skönt påsklov!

    Anna, så kul om du blir lässugen! Ja den är verkligen gripande, såväl hennes öde som boken! Hoppas du får en riktigt skön påsk med familjen!

    Stor kram till er alla tre!
    /Anna

    SvaraRadera
  11. Ahhh, vilken recention...tårarna rinner bara av att läsa den...tänker på barna, fy fadern alltså. Men jag skriver namnet på bok lappen, den ska läsas en dag!

    Ha en fin dag, klem Anna

    SvaraRadera