Bokrecension: Om sex år av fångenskap i den colombianska djungeln

Boken "Även tystnaden har ett slut. Mina sex år av fångenskap
 i den colombianska djungeln" av Ingrid Betancourt

Författarinnan Ingrid Betancourt
Foto från Google

Hej vänner!
Hoppas ni haft en bra måndag!
Här på Bokcaféet har det så äntligen blivit dags för en bokrecension.
Jag har läst några läsvärda böcker på sistone och här kommer den första.
Det är boken
"Även tystnaden har ett slut. Mina sex år av fångenskap i den colombianska djungeln"
av Ingrid Betancourt.

Om författarinnan:
Ingrid Betancourt  är nog välkänd av de flesta för att ha suttit fängslad hos FARC-gerillan i Colombia under drygt 6 års tid.
Hon föddes i Colombia 1961 men växte upp i Frankrike. 32 år gammal, gift och 2 barnsmor, återvände hon till Colombia och kandiderade till valet för landets gröna parti.

Den 23 februari 2002, under valrörelsen, kidnappades hon av FARC-gerillan och hölls under 6 1/2 år fången i djungeln. Den 2 juli 2008 fritogs Ingrid Betancourt och ett antal andra fångar, av de colombianska säkerhetsstyrkorna.

Om boken:
"December 2002. Beslutet att fly var fattat. Det var mitt fjärde flyktförsök, men efter det senaste hade de förhållanden under vilka jag hölls fängslad blivit ännu förfärligare. Vi hölls inspärrade i en bur med hopspikade brädor som väggar och med zinkplåt./../"

Så inleds denna gripande och verklighetsbaserade bok på 616 sidor.
Jag är fast från första sidan. Frenetiskt plöjer jag fram sida efter sida. Kapitel efter kapitel.
Jag börjar läsa den hemma i soffan och avslutar den några dagar senare på Mallorca. Boken får resa med mig.

Jag plågas av att läsa om hennes misslyckade flyktförsök, det ena på det andra. Jag fascineras samtidigt över att hon vågar, att hon försöker fly trots de straff och risker det innebär. Jag inser att vi är väldigt olika som personer. Den insikten kommer tidigt i boken. Jag tror aldrig jag skulle ha försökt fly, jag är inte tillräckligt modig för det. Jag hade trott på andra lösningar. Inväntat ett fritagningsförsök från militären eller förhandlingar. Försökt etablera en god relation till gerillan. Ansträngt mig för att bli omtyckt. Ingrid Betancourt går trotsig och rakryggad fram genom boken. Stundtals nästan knäckt, men aldrig att hon helt viker sig eller tappar sitt egenvärde.
Jag beundrar henne stundtals för sitt mod, andra gånger bannar jag henne för att hon inte kan sluta drömma om att fly, att hon inte kan hålla tyst när hon borde.

Men allra mest förundras jag över hur hon kan behålla förståndet, att inte det mörka, det destruktiva, fullkomligt sköljer över henne där i den djupa, fuktiga Amazonas.
Jag fascineras över hur hon som mor finner styrka att gå vidare, att dag efter dag vakna utan sina barn, utan vetskapen om hon kommer att överleva och få se dem igen, genom långa djungelmarscher i fuktig hetta fortsätter att sätta den ena foten framför den andra, trots ständiga trakasserier från hennes fångvaktare.

Inledningsvis stör jag mig på att hon i boken fokuserar så på saknaden av sin far direkt efter att hon kidnappats. Hon beskriver sin relation till fadern ingående, hans hälsa och hur viktig han är i hennes liv. Jag undrar hela tiden om hon inte saknar sina barn, sin son och sin dotter. Varför nämner hon inte dem?

Svaret kommer en bit in i boken.
Det är hjärtskärande och jag ångrar genast mina fördömande tankar.
Ingrid Betancourt skriver att hon inte kan tänka på dem inledningsvis och stundtals för att det gör för ont.
Alldeles för ont.
Att leva med vetskapen om att hennes barn lever sitt liv utan sin mor, utan att veta hur hon har det och om de kommer att få träffa henne igen.

Senare under fångenskapen hittar hon sätt att förhålla sig till sina barn. Hon firar deras födelsedagar, hon flätar skärp till dem, hon lyssar på dem på radio (efter några år i fångenskap upptäcker hon att det finns en radiokanal där de kidnappades familjer kan sända meddelanden till sina anhöriga) och kanske mest av allt, de håller henne uppe under de många extremt svåra stunder hon går igenom.

Jag visste inte innan jag läste boken att hon hölls under så hemskt primitiva och omänskliga förhållanden.
Är inte alltid en fångenskap omänsklig? Jo, det är den nog. Ingrid Betancourt förklarar den ofta omänskliga behandling som hon fick av FARC-gerillan med att de kom att se fångarna som icke mänskliga. Som djur. Som lågt stående djur.

Om jag inte hade vetat att denna bok för författarinnan i allafall, har ett lyckligt slut så hade jag nog slutat läsa redan efter 100 sidor. Jag visste att hon skulle överleva. Det visste inte Ingrid Betancourt själv när hon befann sig i djungelns helvete. Inte heller visste hon hur lång hennes fångenskap skulle bli.

När hon och hennes medfångar räddas så kan jag äntligen andas ut. Efter dryga 600 sidor av spänning, förtvivlan, små stunder, vackra stunder, helvetiska stunder, är jag tacksam att få kliva av detta läståg och med vetskapen om att hon är återförenad med sina barn, lämna Colombias täta djungel bakom mig.

Jag ger boken fyra starka teakoppar.

Önskar er alla en alldeles strålande tisdag imorgon!
Kram Anna