Dagsutflykt till verkligheten

Förtrollande, omtumlande Indien

                                                            Hej vänner!
Jag hoppas er vecka flyter på väl! I södern har sommaren återvänt och vi njuter av att åter få se solen! Dagisinskolning pågår för fullt, många nya intryck för såväl sonen som för mig! Spännande!

Sonen hittar lådar och gamla resdagböcker jag knappt kom ihåg att jag har eller rättare sagt inte kom ihåg var jag har dem. Glad kommer han med dem i handen, förstås ovetandes vad de innehåller. För mig är det närmast som att kliva in i en tidmaskin när jag öppnar dem och försvinner i minnet till tidigare platser och resor jag varit på! En land som mitt hjärta fallit för och alltid kommer att slå lite extra för är förtrollande, färgstarka, levande, tokiga och omtumlande Indien.

Har någon av er kanske varit där?

Min första resa till Indien ägde rum 1998 tillsammans med min goda vän K. Vi var unga, pigga på äventyr och tyckte vi hade hela världen framför oss och nu skulle den upptäckas!! Vi landade i ett hett Bombay en oktober morgon. Vi gick helt sonika till den största tågstationen i staden och klev in på turistkontoret där och frågade efter tågbiljetter. Vi hade ingen fast plan, visste att vi ville resa upp till Nepal en månad senare och funderade antingen på sol nere i Goa eller Rajasthan. Ödet tog oss till Rajastan uppe i nordvästra Indien. Vi hade helt missat det där med klädkod, reste runt i shorts och t-shirts och var allmänt upprörda av alla stirrande unga indiska män som precis som oss besökte forten i Jaipur samt Jodphur. 

Det blev en månad full av intryck, god mat, spännande möten, kamelsafari, färgrikedom och en alldeles galen bussresa upp till Nepal där jag under slutet av resan halvt delade mitt säte med en kvinna med en get i famnen. Klart var att den resan gav mig mersmak att se och uppleva mkt mer av detta land.

2002 bestämde jag mig för att ensam resa runt i Indien under några månader. Det är ett av de bästa beslut jag tagit. Indien lämnar ingen oberörd, det är kontrasternas land utan att överdriva. Det är rikedom och fattigdom i ett omtumlande virrvarr, mkt livsglädje och spirituellt rikt, färgrikedom och många starka kvinnor!! Ni ska få följa med mig på den resan under några kvällar. Men för att ge ett smakprov vad det är som är så förtrollande och omtumlande med Indien ska ni få dela en dag med mig i staden Mysore. Efter resan 2002 tog jag med mig mannen till Indien 2007, han uppskattade det till min stora glädje lika mkt som jag och så snart sonen är lite, lite äldre lär vi packa ryggsäckarna och ge oss av!

Men nu till kvällens berättelse:

Dagsutflykt till verkligheten

Under min Indien resa på egen hand upplevde jag ett flertal gånger att vissa möten kändes förutbestämda. Jag vågade låta ödet bestämma vart min resa skulle bära mig.

Denna aprilkväll, min första i den lilla staden Mysore, satt jag ensam vid ett bord på det lilla hotellet Ritz och hade beställt in middag. Jag satt som vanligt och skrev och iakttog människorna runt omkring mig. Plötsligt kliver en västerländsk tjej iklädd en vacker indisk klädnad fram till mitt bord och frågor om hon får slår sig ned. Hon säger att hon är intresserad av att höra andra människors livsberättelser.

Hon visar sig heta Ilonka och är en vacker, färgstark och karismatisk holländska.

När vi ses en annan kväll för en kopp tea utbrister hon

-"I have a place I would like to show you, a moment I would like to share with you".

Dagen efter är vi på väg. Det börjar illa. De två indierna som Ilonka träffat dagen före och som skall visa oss till missionshemmet är så berusade och höga att de raglar fram. De sjunger Bob Marley, dunkar takten och har fullt sjå att hålla sig kvar i den 3-hjulade rikshan (som en thailändsk tuctuc-mopedtaxi). Situationen känns olustig, i normala fall hade jag klivit av här och tackat för mig men jag litar på Ilonka och hänger med. Vi stannar till vid den lokala marknaden för att fylla rikshan med frukt att ta med till kvinnorna på hemmet. Vår rikshaförare hjälper oss att bära frukten då de två andra är helt inkapabla i sitt nuvarande tillstånd. Vi handlar choklad också och ger oss av. Plötsligt strejkar rikshan, motorn går men vi kommer ingenstans. Efter en timmes väntan börjar jag tröttna och undra vad som händer. I samma ögonblick dyker föraren upp och meddelar att den är fixad. I Indien kan man inte planera för mkt, saker och ting blir som de blir och det är bara att acceptera. Den ena mannen snackar osammanhängande och visar ngt han uppger är hans universitetsdiplom. Han säger att han är död, levande död. Ett tragiskt människoöde.

Hemmet för psykiskt- och fysiskt handikappade kvinnor ligger inbäddat i en välskött trädgård. Några unga flickor möter oss redan ute på gården, en flicka kryper fram till oss, en annan är utvecklingsstörd, de flesta är kontaktbara men några till synes apatiska, liksom inneslutna i sina egna världar fjärran från denna.

Här bor 80 kvinnor och 3 nunnor som tar hand om kvinnorna.Sängarna står på rad, många i varje rum. Vi delar ut en chokladbit till var och en. Jag tar mig tid att titta varje kvinna i ögonen. Så många livsöden samlade under ett tak. Vad tänker de? Hur ser deras liv ut?

De äldre kvinnorna berör mig mest. En liten späd, gråhårig tant sitter på sin säng. När jag böjer mig ner för att ge henne godisen möts våra blickar. Hon visar med handen att hon vill att jag ska sitta ned bredvid henne. Jag sätter mig intill. Vi håller varandras händer. Hon börjar gråta, jag stryker henne över håret och kinden. Hon lutar sig en stund mot min axel. Vi pratar med varandra men utan att förstå den andre. Det behövs inte, vi delar ett ögonblick där blickar säger tillräckligt. Situationen måste vara svårare för de som har en fungerande mental hälsa tänker jag. Som därmed är mer medvetna om sin situation och omgivning. Unga,  relativt gravt utvecklingsstörda flickor flockas kring oss, vill skaka hand, hålla hand och hänger sig fast i våra kläder.Så småningom är det matdags för dem och vi tackar för oss samt lämnar en mindre donation. De är anslutna till Moder Teresastiftelsen i Calcutta och vill man lämna större bidrag kan man vända sig dit.

På vägen ut tar jag farväl av 5 st äldre kvinnor, en i taget. Blickarna jag får kommer jag aldrig att glömma, de etsar sig fast på min näthinna likt ett vackert bokmärke man klistrar in i sitt album som barn. De utstrålar värme och tacksamhet. Vi håller varandras händer länge, någon tar mitt ansikte mellan sina händer och kysser min panna. De tar mig till sig och allt jag gjort är att tillbringat en stund med dem, allt jag offrat är en timme av mitt liv. Då jag ser hur mkt vårt besök betyder för dem blir jag glad och tacksam för att Ilonka tog mig med dit. Jag fylls av glädje, värme och hopp efter vad jag sett, inte förtvivlan, sorg eller vanmakt som också skulle ha varit en naturlig reaktion. I en hård värld finns det platser där de som inte får plats i samhället kan ta vägen. En plats där tre godhjärtade, osjälviska kvinnor lägger ner all sin tid och energi.

Allt för ikväll!

Önskar er en riktigt fin torsdag!

-Anna