 |
| Fina skildringen "Buddha in the Attic" |
 |
| Författarinnan Julie Otsuka |
Hej vänner!
Hoppas ni haft en fin dag!
Hos oss blev det en hemmadag då sonen snörvlar och hostar.
Vi har invigt vår juicecentrifug- vilken juice och vitaminkick den bjöd på(!),
bakat småbröd i pepparkaksformar, kört tågbana och vilat på soffan.
Utomhus virvlade stora, vackra snöflingor.
Det är så vackert ute just nu!
Jag njuter av ljuset som börjat återvända, klara dagar är det numera ljust härnere ända till 17 och imorse redan vid 7 ljusnade det.
Under semestern plöjde jag böcker. Det är semesterlycka det! Att hinna läsa på tider på dygnet som vardagen normalt inte tillåter. Att läsa i skuggan intill poolen en förmiddag i januari, läsa en hel kväll i rummet på hotellet, att läsa sittandes på en parkbänk i Las Palmas med storstadsbruset framför sig eller på en stenstrand i charmiga Puerto de Las Nievas en solig eftermiddag medan pojkarna leker intill.
Den vackra boken "Budda in the Attic" (tack kära svägerska med familj för en alldeles klockren julklapp!) fascinerade mig redan från sidan 1. Den är författad av den amerikansk japanska författarinnan Julie Otsuka. Hon är uppvuxen i Kalifornien, USA och dotter till två japanska invandrare. Hon har en masterexamen från Columbia University och är numera bosatt i New York. Julie Otsuka har valt att skildra japanska invandrares historia i sina böcker, Buddha in the Attic har givits ut i Sverige under titeln "Vi kom över havet".
Buddha in the Attic skildrar en generation japanska kvinnors öden. I början av 1900-talet skickades de med båt till Amerika för att gifta sig med landsmän som emigrerat tidigare. De kallades "picture brides". De hade fått se foton av sina blivande män, vilket dock vid ankomst till piren i San Francisco ofta visade sig vara foton tagna för många år sedan alternativt föreställde mannens snygge vän.
Advokater och egenföretagare, som en del av männen framställts som, visade sig vara hårt arbetande säsongsarbetare, husen som männen, eller snarare agenturen som skulle ordna dem fruar, hade beskrivit i breven till de blivande fruarna, visade sig vara skokartonger i de sämre delarna av staden eller en barack på en gård någonstans ute på landet där de för tillfället försörjde sig.
Jag måste nämna den annorlunda skrivformen som Julie Otsuka valt. Boken igenom talar hon om kvinnorna i vi-form, pluralis. Rakt igenom. Stundtals, främst i den främre delen av boken störde det mig, jag ville veta varje enskild kvinnas öde, inte få tolv exempel uppradade på hur de kunde bo eller var de kunde jobba. Desto fler stunder uppslukades jag av kvinnornas öde som förstärktes och fördjupades genom de många beskrivningarna.
Till exempel i texten nedan från sid 61 där hon beskriver deras barn:
"We laid them down gently, in ditches and furrows and wicker baskets beneath the trees. We left them lying naked, atop blankets, on wowen straw mats at the edges of the fields. We placed them in wooden apple boxes and nursed them every time we finished a row of beans. When they were older, and more rambunctious, we sometimes tied them to chairs. /.../ And after a while their voices grew fainter and their crying came to a stop. And at the end of the day when there was no more light in the sky we woke them up from wherever it was they lay sleeping and brushed the dirt from their hair. It´s time to go home."
Skildringen är så närvarande, så osminkad och rak, språket så bildrikt att jag ser bokens scener framför mig. Historien så gripande att jag glädjs över att dessa människoöden får en chans att belysas, om än i efterhand.
Läs den och fascineras!
Den får 4 starka teakoppar.
Önskar er alla en fin vecka!
Kram Anna