 |
| Citronodling i Sóllerdalen |
 |
| Flanerande i mysiga Sóller en varm kväll i september |
 |
| Stillsam lek i skuggan under siestan på vår mysiga takterass på Ca´n Isabel |
 |
| Take away i spansk tappning på terassen på kvällen |
 |
| Spårvagnsutflykt från Sóller ner till Port de Sóller |
 |
| Mysig hamn i Port de Sóller en onsdag i september |
 |
| Byn Deiá |
 |
Citrusodling i lilla Deiá, Mallorca
Samtliga foton: Bokcaféet i byn |
Hola amigas!
(y amigos!)
Qué tal?
Hoppas ni alla mår bra och har en skön helg!
Vi har en trädgårdsfixardag hemma hos oss. Vi har plockat bort årets tomatplantor ur växthuset samt städat ur trädgårdsboden. Förhoppningsvis får trädgårdsmöblerna komma in innan helgens slut.
Men vi får se, Mallorcalugnet sitter kanske i?! Stressa tänker vi inte!
Vårt lilla citronträd har en citron på gång. Den växer och växer till min stora lycka. För mig är den ett litet Medelhavsinslag på hemmaplan. En påminnelse om en av mina favorit platser på Mallorca,
vackra Sóllerdalen.
Apelsin- och citrondalarnas dal nummer ett!
Mitt i veckan på Mallorca for mannen, sonen och jag iväg på en övernattningsutflykt.
Vid Palma svängde vi rakt norrut. Efter en stund nådde vi tunneln som genom ett trollslag förflyttar oss till den sagolikt vackra Sóllerdalen. Olivlundar som präglade landskapet vid entrén till tunneln ersätts nu av apelsin- och citronlundar.
Apelsinerna kom för övrigt till iberiska halvön med portugiserna på 1500-talet. Snart nådde de Mallorca.
I den vindskyddade och soliga Sóllerdalen, belägen mellan de mäktiga Tramuntunabergen, började man odla de väldoftande frukterna. På 1700-talet flydde ett antal franska bönder, köpmän och vinodlare undan den franska revolutionen och slog sig ned i Sóller. Snart började de exportera de färgglada frukterna till Frankrike med skepp. Ännu idag är det småskalig odling som gäller.
I färskt minne har vi den sinnesrika tågresan som vi gjorde mellan Bunyola och Sóller i mars i år.
Vi anlände då till en stad omgiven av dignande apelsinträd. Dofterna och färgprakten var oslagbar.
Denna tid på året är det citronerna som är i fokus. Makalöst stora och gula hänger de från de tyngda grenarna.
Vi parkerar bilen och ger oss av längs de trånga gatorna till fots.
Planen är att ta spårvagnen ner till Port de Sóller för lunch i hamnen och bad.
Spårvagnen avgår från det lilla torget strax nedanför tågstationen. Vi hoppar på och inväntar tågvisslan. Den ljuder strax och vi skakar igång. Spårvagnen ringlar sig fram genom kärnan av Sóller. Förbi det stora torget och kyrkan, så nära uteserveringarna att det så när går att beställa in något, vidare förbi saluhallen och vidare ut genom stan. Innan vi rullat ut ur Sóller tar citrusfruktträden vid. Vi åker så nära att det näst intill går att norpa åt sig en gul, stor citron!
10 minuter senare känner vi doften av hav. Så rullar vi in i bukten som utgör Port de Sóller.
Vi äter lunch nere i hamnen med strålande utsikt. Vi tilltalas på svenska av servitören och orten fullkomligt svämmar över av turister denna eftermiddag. Inte riktigt vår cup of tea.
Efter lunchen förflyttar vi oss till stranden intill. Här kommer vi undan turistflödet och badar i det ljumma vattnet. Sonen letar ivrigt bläckfisk intill de stora stenarna som delar stranden i två delar. Mannen råkade visst nämna något om bläckfisk och jakten inleds omedelbart.
På sena eftermiddagen lämnar vi den för oss alltför hektiska turisttillvaron i Port de Sóller och anländer till ett betydligt mer stillsamt och genuint Sóller.
Vi beger oss till vårt lilla hotell,
Ca´n Isabel, beläget ett stenkast från stora torget.
En dörr öppnas och vi kliver in i en annan värld. Borta är bilarna och folkvimlet.
Inne på Ca´n Isabel råder lugnet och harmonin.
En spansk talande kvinna tar emot oss och pratar långsamt så jag ska hinna med. Kanske pratar hon alltid långsamt. Hon utstrålar lugn och omtanke.
Jag förstår rätt snabbt att den bokning som vi gjort via datorn och Expedia några dagar inte har nått fram till hotellet.
-No problema senora, säger hon milt om än med en förvånad rynka i pannan.
Hon ringer någon på telefonen och jag hör att de diskuterar vilket rum vi ska bo i.
Omtänkamt uppger hon till den hon pratar med att vi har ett niño (barn) med oss och att nog rummet med takterass skulle passa oss bäst.
Vips är vi uppgraderade från vad vi bokat och visas uppför vindlande trappor till ett vackert rum under takåsarna med en alldeles fantastisk takterass.
Hotellets señora visar hur alla kranar fungerar i badrummet, talar om att vi gärna får fika eller äta ute på takterassen. Det är bara att säga till om vi behöver något från köket på första våningen.
Hon verkar älska barn och frågar efter sonens namn. Hon lägger till ett o och genast låter det spanskt!
Vi inleder med siesta i skuggan. I bakgrunden har vi stadens ena kyrktorn. Varje halv och heltimme slår stadens kyrkklockor plikttroget.
Vi hör tågets vissla vid avgångar och sedan det behagliga tuffandet när det lämnar perrongen för sin färd ner mot Palma.
På kvällen flanerar vi i de mysiga gränderna. Det är lätt att välja bort Sóller på en veckoresa till ön med formuleringen att man hellre ser byar än städer, kust än inland.
Men väljer man bort Sóller missar man något. Denna lilla stad präglad av stenhus och jugendvillor om vartannat (ett spår sedan apelsinodlingarna drabbades av sjukdom på 1860-talet och dess invånare tvingades söka en ny tillvaro i Frankrike eller Latinamerika. När de återvände tog de med sig nya influenser vid byggandet av sina hus). I Sóller får man det bästa av stadslivet-pulsen, uteserveringarna, butikerna och gränderna att flanera i men serveras det småskaligt och i rogivande tempo. Man är aldrig långt från ett torg och det tar inte mer än 10 minuter att gå från ena siden av staden till den andra.
Vi smiter in på en av restaurangerna vid stora torget och frågar om vi kan få ta med oss maten därifrån.
Inga problem. Vi slår oss ner och iakttar torglivet en stund.
En kvart senare korsar vi torget och kliver in på hotellet igen. Jag finner señora hackandes vitlök i köket när jag tittar in för att låna bestick och tallrikar. Klassisk musik spelas i sällskapsrummen och i köket. Hon står där och hackar vitlök med utsikt över trädgården och bergen. Självklart får jag låna tallrikar. Strax klättrar jag upp för trapporna igen förbi de andra fyra rummen fullastad med silverbestick, linneservetter och vackra tallrikar.
Strax sitter vi så vid det lilla bordet på takterassen medan solen sänker sig över Sóller.
Sonen varvar pasta tuggar med lek med den nyinköpta bondgården som vi hittat i den lokala leksaksbutiken. Mannen och jag njuter gott, vitt vin från ön och kalasar på skaldjurspasta i gräddsås, aoli och panriche.
Jag har säkert sagt det förr men bättre än så här blir inte livet.
Nästa morgon vaknar vi till regnet som smattrar på taket.
Efter en god frukost nere hos señora, hon skickat slängpussar efter sonen och mannen hämtat bilen, beger vi oss av för en liten excursion i dalen.
Mannen är en lugn och ostressad chaufför vilket är en förutsättning om man ska kunna överleva en färd på de småvägar som hans fru hittar. Inte minst när vi färdas längs en ofattbart trång bygata i Biniaraix. Vi fick se oändliga citron- och apelsinlundar om än i regn idag.
Trots regnet vill jag bara stanna där och aldrig åka vidare.
Men vidare åker vi. Vi skippar underbara Fornalutx idag då vädret inte inbjuder till fika på torget eller promenader i fruktlundarna. Vi tar en annan väg hem, den som leder förbi den vackra, lilla konstnärsbyn Déia och en annan kär favorit- Valldemossa. Men idag stannar vi inte. Sonen sover gott ända ner till trivsamma Esporles. Där avslutar vi vår lilla minitour med en café con leche, apelsinjuice och panriche på torget.
En stund senare är vi hemma hos mina föräldrar igen.
En spännande övernattingsutflykt har gått till sin ända.
Men till Sóller kommer vi att återvända. Kanske redan till våren för att möta apelsinerna igen!
Detta var det sista inlägget från denna resa.
Jag tackar igen för all fin respons jag fått på inläggen.
På ett sätt reser ni alla med mig!
Önskar er alla en fin start på kommande vecka!
Kram Anna
