En upp och nedvänd värld

Hej vänner!

Inläggen duggar inte precis tätt här på bloggen.

Det är barnen och böckerna som får all vaken tid istället.

Ett ganska självklart val när tiden inte räcker till till precis allt man skulle vilja göra.

Men ikväll vill jag skriva några rader.

Jag lyssnar mkt på radio. Idag tror jag att jag fått en överdos av nyheter.

Hur mycket elände tål vi att ta in?

Får det oss att agera eller resignera?

Eller kanske både och? Eller olika svar olika dagar.

Jag hör på P1 idag att en svårt Parkinson sjuk kvinna troligen inte kommer att få stanna i Sverige då ngn ny paragraf visst dykt upp som nu ska gälla. Hon har inga nära släktingar i Afghanistan.

Jag förstår inte hur ngn rimligen skulle kunna tänka än mindre bestämma att denna äldre dam inte ska få stanna hos sin son här i Sverige. 

Mina pojkar skuttar iväg till skolbuss respektive skjutsas till dagis. På den underbara förskola yngsta sonen har turen att gå på ska de idag koka äppelmos, göra äppelringar och äta spagetti bolognese.

När jag sätter mig i bilen efter dagislämning rapporteras det om att Aleppo bombats eller beskjutits. Ngt gräsligt ord på b var det hur som helst. I Aleppo bor det barn. Hur kan ngn regim eller människa välja att bomba dem eller ngn över huvudtaget?

Hjälpen som var på väg till dessa utsatta människor har också utsatts för ngt på b, bomb eller beskjutning. Hur kan ngn skada dem som är på väg till undsättning med nödproviant?

Vi pratar inte teveapparater, wokpannor eller smågodis.

Vi pratar nödproviant för att människor i nöd ska överleva.

Jag inleder dagen med en stunds jobba hemma framför datorn innan jag far på möten.

Vår vovve ligger ute på innergården och njuter av höstsolen.

Jag kikar ut genom fönstret och ser en vacker småfågel sitta på vårt staket.

Sedan kör jag mellan fälten bort till dagens första möte.

Det är magiskt vackert ute.

Samtidigt tänker jag på gårdagens radioinslag från New York. 60 miljoner människor är just nu på flykt. 30 (!) miljoner av dem är barn.

Min hjärna kan inte ta in det. Hur är det möjligt?

Med allt överflöd vi lever i. Det rapporteras om att viljan att hjälpa till kanske inte är högst.

Hur är det möjligt?

Råder det verkligen sådan brist på inlevelseförmåga?

Har ordet solidaritet ramlat ur ordboken och empatin slängts bort?

Sträcker sig vi-känslan inte längre än den egna bygatan?

Tror vi att det aldrig någonsin kommer vara vi som guppar, eller ja snarare sjunker på Medelhavet i en bristfällig skorv. Ja, tänk er Östersjön om det underlättar för inlevelseförmågan.

Nej, vi har fullt upp med att bevaka våra gränser (läs Öresundsbron).

Samtidigt skördar vi majs, morötter och squash tillsammans med barnen. Söndagscyklar i bokskogen och äter frukt på en filt i en träddunge.

I Aleppo är det nog slut på mat i familjens skafferi, har ni vatten kvar? Jag undrar.

I Danmark har man kommit på att man nog inte längre har plats för kvotflyktingar.

Menar de allvar?

Vet de inte vilka som kommer som kvotflyktingar?

Särskilt utsatta grupper, så som barn och kvinnor och vissa utsatta etniska grupper.

Jag trodde inte ett civilserat land kunde komma på tanken att avsäga sig det uppdraget.

Men det kunde Danmark.

Ute doftar det av sensommar. Innergården fullkomligt baxnar av rosor.

Det är en orättvis värld vi lever i.

Det är en stundtals galen värld vi lever i.

Vi borde kunna göra så mkt mer för våra medmänniskor.

Du, jag och alla andra.

Kram Anna