Bokrecension av "Ögonblick som förändrar livet"

Författarinnan och bokens huvudperson- Annika Östberg

Hej vänner!

Ikväll hoppar vi direkt in i böckernas förlovade land.

Jag har nyligen läst ut den starka och välskrivna boken

"Ögonblick som förändrar livet"

 av Annika Östberg

Om författarinnan:

Annika Östberg är kvinnan som troligen varje vuxen svensk invånare känner till. I 28 år satt hon i kaliforniskt fängelse, dömd för medhjälp till mord innan hon 2009 förflyttades till svenskt fängelse och senare släpptes fri. Hennes kamp för att få komma hem till Sverige igen samt turerna kring det cirkulerade flitigt i svensk media under årtionden.

Idag bor Annika Östberg på arbetskooperativet Basta utanför Nykvarn.  

Ungefär så mycket visste jag om Annika Östberg innan jag började lästa hennes nyskrivna bok.

När jag stött på artiklar om henne under åren har jag mest funderat över hur man kan bli dömd till ett så långt fängelsestraff utan att vara den som höll i vapnet, utan att direkt ha dödat en annan människa.

Om boken:

I förordet står följande att läsa;

"Det här är en bok om val. Om ögonblickval i livet som inte verkar livsavgörande -men som är det. Varje val, varje handling, stora som små, bär med sig konsekvenser//".

Att Annika Östberg väljer att inleda sin bok med dessa meningar ter sig allt mer självklart ju längre in i boken man kommer. Hon försöker inte förflytta skulden av sina handlingar (medhjälp till mord på två personer varav en polis) till någon annan, bortförklarar varken sin egen del i det som händer eller skyller sina handlingar på sin uppväxt eller brist på skyddsnät.

Ärligt, rakt och naket beskriver hon hur hon som 12-åring lyfts upp från en trygg tillvaro i Sverige och förflyttas till en ny och främmande vardag i USA där hennes mamma gifter om sig.

Hon kan inte språket, inte de sociala koderna, hon passar inte in och hennes mamma beskrivs ta parti för sin nye make i alla lägen.

Som 13-åring (!) rymmer hon till San Fransisco, Kalifornien med en dåvarande 24- årig pojkvän.

Hon tvingas växa upp snabbt men utan att mentalt mogna i samma hastighet. När jag läser om hur hon försöker bygga upp en tillvaro där, präglad av droger och prostitution vill jag bara backa bandet. Sätta henne på ett flyg hem till Sverige långt innan allt detta händer. Vart tog hennes pappa vägen undrar jag? Fanns det ingen hemma som kunde hjälpa henne?

Hur kunde hon tro att hon var så lite värd?

Det som präglar Annika Östbergs skildring av sig själv rakt igenom boken är bristen på bortförklaringar, frånvaron av synliga funderingar på varför ingen ingrep.

Det är tydligt att hon tidigt insåg att det är upp till henne själv att staka ut sitt liv.

Sorgligast är kanske också att den unga Annika Östberg verkar sakna en tro på sitt egna värde, en tro på att hon är värd något bättre än ett liv i droger, våld och prostitution.
Visst gör man sina egna val och visst får de alltid konsekvenser. Men som 13-åring kan man tycka att man inte ska behöva tackla vuxenlivet på egen hand.

Lika berörd som jag blir över skildringen av hennes liv innan morden, lika berörd blir jag av livet bakom gallret som hon skildrar knivskarpt, öppet och högst levande.
Kanske bidrar hennes förmåga att formulera sig i skrift och att hon skrev dagbok under fängelsetiden till att skildringen blir så autentisk, detaljrik och gripande.
Många är exemplen som får läsaren att närmast flytta in i det kvalmiga, trånga fängelsemiljön på California Institute for Women. Beskrivningen av hur de allt strängare fängelsereglerna svetsar samman de dömda allt mer samtidigt som tillvaron blir allt svårare för dem att hantera. En tillvaro präglad av oförutsägbarhet, som Annika Östberg beskriver som något av det värsta. Regler som ändrar sig från en dag till en annan, Allt från vart man får röra sig inne på rastområdet till inskränkningar kring personliga ägodelar, besökstid med familj, hur man bär sitt hår etc.

Annika Östberg skildrar också mycket vackert som helt emot vad jag hade föreställt mig kan äga rum på kvinnofängelset. Att se ett träd grönska, att känna doften av en årstid från cellfönstret som om än bara lite, ändå går att öppna. Att sitta och dricka kaffe i cellen med någon man älskar i gryningen. Att verkligen uppskatta de små tingens värde i livet, att inte fästa sig vid materiella saker då de ändå kan tas ifrån en när som helst. Att vänskapsband starkare än de flesta andra band kan frodas och blomstra i en så torftig och destruktiv miljö som ett fängelse. Eller kanske just därför.

Allra starkast berörs jag av hennes relation till son. Hon födde en pojke som 16-åring. Trots att hon lovar honom vid hans födelse att hon ska göra allt för honom sviker hon honom. Ideligen. Drogerna och det destruktiva livet tar åter över hennes liv. Sven är hos henne men i en skildring beskriver hon hur han som liten plötsligt härmar henne när hon sticker sig i armen. Hon trodde att han alltid sov när hon injicerade sig. Det värker i mitt mammahjärta, historien upprepar sig. Hon sviker sin son likt hennes mamma svek henne. Skildringen av den  sista helg som Annika Östberg tillbringade med sin son och mamma i fängelset (det fanns iaf under en period familjelägenheter att låna vid längre besök som beviljats för anhöriga) är mycket stark, vacker och målad med ljusa penseldrag trots den mörka inramningen.

Det går att skriva hur mycket som helst om denna bok. Den väcker så mycket tankar, funderingar och reflektioner.  Jag avslutar med ett sekvens som stannat på min näthinna. Den där 10 golden retriver valpar flyttar in på de långtidsdömdas avdelning. Den glädje Annika Östberg beskriver att hon och de andra fick uppleva i detta ögonblick tar jag med mig som ett ljust minne och en påminnelse om hur det vackra strålar så mycket starkare än det mörka, onda. Hennes skildring av 28 år i Kaliforniskt fängelse är mycket läsvärd. Språket är förvånansvärt nyansrikt och träffsäkert och miljöskildringarna övertygande och utförliga.
Boken får 4 starka teakoppar av mig.

Önskar er en fin onsdag imorgon!
Kram Anna