Bokrecension av fängslande "Morgon i Jenin"

Boken "Morgon i Jenin"

Författarinnan Susan Abulhawa

Hej vänner!

Hoppas ni haft en bra tisdag!

Ikväll är det bokrecensions dags och jag kör igång direkt!

 

Författarinnan:

Susan Abulhawa föddes i Kuwait 1970 av palestinska föräldrar på flykt från Israel efter sexdagarskriget 1967.
Som tonåring flyttade hon till USA där hon tog examen i biomedicin. Hon var därefter verksam som forskare och fristående konsult." Morgon i Jenin" är hennes debutroman.

 

 

Om boken:

"Morgon i Jenin" är så berörande och omtumlande att jag knappt har landat, ett dygn efter att jag läste ut den. Den är ett litet mästerverk, en skildring av händelser värda att påminnas om, som bemöter en konflikt så djup att fårorna i jorden inte räcker till för att skildra den.

 

I boken får man följa en palistinsk familjs levandsöde från det att de lever ett liv i sina förfäders fotspår, där de försörjer sig på oliv- och fikonodlingar i den vackert belägna lilla byn Ein Hod till att deras mark och hem ockuperas av Israel 1948 och deras liv förflyttas till ett flyktingläger i staden Jenin. Bokens huvudkaraktär, Amal, föds 1955 i flyktinglägret och har aldrig upplevt familjens hemby.

 

Aldrig har jag upplevt ett flyktingläger på insidan som i denna bok. Det unika är dess skildring över tid. Att det finns människor som i generationer blir kvar i flyktingläger. Barn som uppfostras i dessa bristfälliga miljöer. Som växer upp, gifter sig och föder egna barn på den plats som man trodde skulle vara en tillfällighet. En olycklig hållplats innan man skulle få återvända hem till sina byar igen.

Så här skildrar hon lägret på sid 340;

"Jenin hade på sista tiden förekommit på nyheterna;"Terrorns näste." "Grogrund för terrorister.""Terrorhärden."

Det var ett resligare Jenin än det jag lämnat nästan trettio år tidigare. Skjul byggt på skjul. Av sten istället för lera. "Vertikal tillväxt" är den tekniska termen. Två och en halv kvadratkilometer FN-mark där fyrtiofemtusen invånare, fyra generationer av flyktingar, levde, hopträngda på höjden."

 

Som om inte detta skulle vara nog präglas vardagen av osäkerhet och våld. En konstant rädsla.

Krig kommer och går, släktingar och vänner dödas, söner hämtas eller försvinner, torteras och donderas. Vissa återvänder, andra inte. Martyrskap växer fram som enda utvägen.

 

Amal blir i ung ålder föräldralös och på grund av sitt läshuvud erbjuds hon så småningom ett stipendium till Amerika. Hon kommer från en kultur där familjen och traditionen är allt. Plötsligt är hon ensam i en kultur som ter sig så ofattbart annorlunda. Hon inrättar sig aldrig riktigt i det amerikanska samhället utan tycks leva ett tämligen isolerat liv med sin dotter i ett land där hon tycker människor är rädda för allt trots att det i henne ögon inte finns något att vara rädd för.

Så här skriver författarinnan på sid 289;

"Jag var en lågmäld kvinna med få vänner. Jag var Amy. Ett namn som förlorat sin betydelse. Amal, lång eller kort vokal, tömt på hopp. Endast det praktiska språket kunde ta sig förbi klumpen i min strupe som bildats där av en kärlek som dröjer sig kvar i de sotiga resterna av en historia som nästan var. Och vilka ord kan rädda en framtid som berövats sin tid?

Mitt liv luktade aska och jag levde i den eviga tystnaden hos en sång utan röst. I min bitterhet och fruktan kände jag mig så ensam som ensamheten vågar vara."

 

Susan Abulhawa skildrar historien ur sitt palestinska perspektiv, förstås. Israelerna är de skyldiga och palistinerna dess offer. Men skildringen blir inte rakt igenom svart eller vit. Hon väver också in djupa vänskapsband mellan israeler och palestinier och visar på hoppet om en fredlig lösning på en blodig och långvarig konflikt. Nya vänskaps- och släktband som sträcker sig över religion och nationsgränser. Vänskaper som blomstrar och blomstrade långt innan krigen ägt rum och långt efter röken lagt sig.

 

Vad jag också tar med mig är den rika kultur hon beskriver, trots att  livet utspelar sig i ett smutsigt flyktingläger. Hur annorlunda deras språk verkar brukas mot vårt, till synes så poetiskt och rikt. Så målande och snirkligt. Jag tar med mig de fantastiska måltiderna som kvinnorna lyckas uppbringa i de enkla köken. Hur kärleken hittar även till de mörkaste av platser och tänder sitt ljus över de som träffats. Jag tar med mig den obeskrivliga känslan av att som mor inte veta vad som hänt ditt barn, eller att veta och nästan gå itu av vetskapen av hur ditt barn dött. Jag tar också med mig meningslösheten i allt våld som brukas och hur världen ibland väljer att se åt ett annat håll

. Men jag tar också med mig glädjen och livskraften över att en kväll sitta på skjulets tak och blicka ut över en stjärnhimmel som inte tillhör någon. Eller som tillhör alla.

 

5 starka teakoppar får denna bok.

 

Godnatt från ett bokhörn av Skåne till er, oavsett var i världen ni håller hus!

Kram Anna