En upp och nedvänd värld

Hej vänner!

Inläggen duggar inte precis tätt här på bloggen.

Det är barnen och böckerna som får all vaken tid istället.

Ett ganska självklart val när tiden inte räcker till till precis allt man skulle vilja göra.

Men ikväll vill jag skriva några rader.

Jag lyssnar mkt på radio. Idag tror jag att jag fått en överdos av nyheter.

Hur mycket elände tål vi att ta in?

Får det oss att agera eller resignera?

Eller kanske både och? Eller olika svar olika dagar.

Jag hör på P1 idag att en svårt Parkinson sjuk kvinna troligen inte kommer att få stanna i Sverige då ngn ny paragraf visst dykt upp som nu ska gälla. Hon har inga nära släktingar i Afghanistan.

Jag förstår inte hur ngn rimligen skulle kunna tänka än mindre bestämma att denna äldre dam inte ska få stanna hos sin son här i Sverige. 

Mina pojkar skuttar iväg till skolbuss respektive skjutsas till dagis. På den underbara förskola yngsta sonen har turen att gå på ska de idag koka äppelmos, göra äppelringar och äta spagetti bolognese.

När jag sätter mig i bilen efter dagislämning rapporteras det om att Aleppo bombats eller beskjutits. Ngt gräsligt ord på b var det hur som helst. I Aleppo bor det barn. Hur kan ngn regim eller människa välja att bomba dem eller ngn över huvudtaget?

Hjälpen som var på väg till dessa utsatta människor har också utsatts för ngt på b, bomb eller beskjutning. Hur kan ngn skada dem som är på väg till undsättning med nödproviant?

Vi pratar inte teveapparater, wokpannor eller smågodis.

Vi pratar nödproviant för att människor i nöd ska överleva.

Jag inleder dagen med en stunds jobba hemma framför datorn innan jag far på möten.

Vår vovve ligger ute på innergården och njuter av höstsolen.

Jag kikar ut genom fönstret och ser en vacker småfågel sitta på vårt staket.

Sedan kör jag mellan fälten bort till dagens första möte.

Det är magiskt vackert ute.

Samtidigt tänker jag på gårdagens radioinslag från New York. 60 miljoner människor är just nu på flykt. 30 (!) miljoner av dem är barn.

Min hjärna kan inte ta in det. Hur är det möjligt?

Med allt överflöd vi lever i. Det rapporteras om att viljan att hjälpa till kanske inte är högst.

Hur är det möjligt?

Råder det verkligen sådan brist på inlevelseförmåga?

Har ordet solidaritet ramlat ur ordboken och empatin slängts bort?

Sträcker sig vi-känslan inte längre än den egna bygatan?

Tror vi att det aldrig någonsin kommer vara vi som guppar, eller ja snarare sjunker på Medelhavet i en bristfällig skorv. Ja, tänk er Östersjön om det underlättar för inlevelseförmågan.

Nej, vi har fullt upp med att bevaka våra gränser (läs Öresundsbron).

Samtidigt skördar vi majs, morötter och squash tillsammans med barnen. Söndagscyklar i bokskogen och äter frukt på en filt i en träddunge.

I Aleppo är det nog slut på mat i familjens skafferi, har ni vatten kvar? Jag undrar.

I Danmark har man kommit på att man nog inte längre har plats för kvotflyktingar.

Menar de allvar?

Vet de inte vilka som kommer som kvotflyktingar?

Särskilt utsatta grupper, så som barn och kvinnor och vissa utsatta etniska grupper.

Jag trodde inte ett civilserat land kunde komma på tanken att avsäga sig det uppdraget.

Men det kunde Danmark.

Ute doftar det av sensommar. Innergården fullkomligt baxnar av rosor.

Det är en orättvis värld vi lever i.

Det är en stundtals galen värld vi lever i.

Vi borde kunna göra så mkt mer för våra medmänniskor.

Du, jag och alla andra.

Kram Anna

Decemberfunderingar och om rätten att leva, inte bara överleva

Samtliga foton: Bokcaféet i byn

Hej vänner!

Hur mår ni? Nu var det länge sedan jag bloggade.

Bokläsning, två små pojkar, vänner, en hund, en man, köksrenovering, arbete...

ja det vardagliga tillåts uppta min tid.

Nu laddar vi för jul!
Pojkarna hade tillsammans med mannen tagit in granen häromdagen.

Som den tindrar och lyser upp vårt vardagsrum!

Men december är inte bara glögg och pepparkakor utan också en tid för eftertanke och reflektion.

Jag funderar just nu på följande:

Du är flykting och har just med nöd och näppe tagit dig över Medelhavet i en flotte. Du och dina barn överlevde, det gjorde inte din bror och hans barn. De drunknade i ett kallt, mörkt hav. Dina barns kusiner tillika dina syskonbarn dog. Din bror dog. Hans fru dog. Du överlevde. Dina barn likaså. Dina föräldrar är för gamla för att fly och är instängda i ett krigets Syrien. Du vet inte om de lever, hur de har det eller hur det ska gå för dem. Du och din familj har efter flottfärden tagit er till fots genom Europa. Ibland har ni fått skjuts men oftast har ni vandrat till fots. Ni flyr inte för att ni vill, ni flyr för att ni vill leva, överleva. 

Ni är på väg mot ett land i norr, fjärran från ert hemland. Ett land ni hört att man ska bli väl mottagen i.

När ni så når fram så möts ni av informationen om att man måste ha id-handlingar för att släppas in.

För att ha rätt att söka asyl.

Ni har färdats i en flotte. Du, din käraste och dina barn. Ni har överlevt. Ni saknar id-handlingar.

Vart ska ni nu ta vägen?

Vad ska du säga till er 7-åring som förlorat sina kusiner, sitt hem och det enda liv han kände till?

Vad ska du säga till er 2-åring som levt alla sina dagar i krig?

Att ni saknar id-handlingar och det måste man ha?

Ni har flytt för era liv och vi frågar efter id-handlingar.

Detta förstår jag mig verkligen inte på.

Hur kan man kräva id-handlingar för att släppas in när man avser att söka asyl?

Vi pratar inte om inträde till ett konstmuseum, en flygplats eller Nobelmiddagen.

Vi pratar om rätten att söka asyl.

Om din rätt att någonstans få komma fram. 

Hur påverkar detta dig? Din käraste och dina barn?

Hur håller ni modet uppe, livsgnistan och tron på en morgondag?

Hur orkar ni vakna, se era barn i ögonen, fortsätta framåt?

Hur kan vi bygga en mur mot dessa människor?

Hur kan vi se oss i spegeln på morgonen?

Hur kan det vara fullt i Sverige?

Känner ni någon som har tagit emot flyktingar i sitt hem?

Kan det någonsin bli fullt när folk flyr för sina liv? 

Hur tänker ni i våra EU-grannländer när ni inte vill vara med och dela ansvaret?

Hur tänker vi?

Och slutligen, hur kunde vinden vända så snabbt?

Jag önskar er en fin fredag imorgon och en stämningsfull fjärde advent.

Jag önskar dig och din familj en trygg plats att landa på.

Ingen väljer att fly sitt hemland huvudstupa för en osäker framtid i en annan del av världen. 

Kram Anna

Ps. För gripande, vacker, sorglig och högst berörande bokläsning, missa inte "Kriget har inget kvinnligt ansikte" av Svetlana Aleksijevitj.

Rosdoft och ofattbara orättvisor

Samtliga foton: Bokcaféet i byn

Hej vänner!

Helgen närmar sig. Ute dröjer sig värmen kvar.

Här hemma har rosfamiljen utökats med två nyillskott,

En alldeles, alldeles underbar Austinros vid namn Munstead Wood.

Den är uppkallad efter trädgårdsförfattarinnans Gertrude Gekylls trädgård i England.

Vårt andra nya rostillskott är den undersköna, ljusrosa rosen Souvenir de la Malmaison. Den ska planteras på växthusets ostliga sida. Den är uppkallad efter Josephine och Napoleons residens utanför Paris vid namn Malmaison.

Samtidigt som jag doftar på våra nya tillskott och njuter av skön sensommarvärme nås jag av nyheten av att en lastbil upptäckts på en motorväg i Österrike innehållande ett 50-tal döda flyktingar. Barn, mödrar, fäder, systrar och bröder. Alla döda. Hur är det möjligt?

Hur kan ett liv vara mindre värt en ett annat?

Den frågan ställer jag mig allt oftare.

Varför gör vi inte alla mer?

Samtidigt riskerar andra flyktingar som flyr från fattigdom, våld och krig att drunkna.

Att drunkna på Medelhavet.

Det Medelhav  där andra som fötts på en annan sida av havet, istället solar och badar. I  samma hav, ibland samma badvikar, som kvinnor, barn och män riskerar sina liv i. Ett antal av dem drunknar.

Diskussioner förs om vilka länder som ska ta emot flyktingvågorna.

Samtidigt dör folk och diskussionen förs på sina håll hur man ska stärka gränserna.

Humanitet och medmänsklighet, var finns den?

En stund på fikarasten kanske. I lilltån. I en hörna hemma i det spatiösa vardagsrummet eller kanske i källaren.

Hur är det möjligt?

Om det varit i Sverige som inbördeskrig härjat och Syrien och länderna söder om Medelhavet svarat att tyvärr nu är fullt här. Så illa kan ni väl verkligen inte ha det?

Ok, vi skickar några kustförsvarsbåtar som kan plocka upp i alla fall en del av er på Östersjön.

Men alla kan vi inte rädda, det måste ni förstå.

Vi har fullt upp med  den inhemska arbetslösheten, viktiga skolfrågor och en integration som inte riktigt flyter på.

Nej, jag förstår inte det.

Oavsett var man lever borde ett liv vara lika mycket värt.

Jag kramar min minsting en extra gång innan han ska somna, jag tänker att samtidigt kramar säkert en mamma sina barn innan de kliver ombord på den där flyktingsmugglarbåten.

Hon har säkert långt inne samma drömmar för sitt barn som jag har,

men just nu önskar hon nog bara att de ska överleva.

Överleva, är det för mycket begärt?

Kram på er alla!

/Anna