Ankomst Kathmandu

Swayambhunath- buddistiskt monument, Kathmandu

Tidig morgon vid templet intill Durban Square

Gränder och gamla hus i Kathmandu



Våra väskor sys omsorgsfullt in i säckväv på postkontoret inför hemresa
Samtliga foton: Bokcaféet i byn

Hej vänner!

Ikväll förflyttar vi oss till en högst annorlunda och spännande huvudstad- Kathmandu i Nepal.

Så här skriver Mikael Persson om staden i sin reportagebok "Till Himalya-land Nepal":
//....//"I Kathmandu möter Nepal omvärlden. Trafikstockningar, neonskyltar, kassaapparater och importerad snabbmat. Ändå känns allt det nya bara som en kuliss. För de breda asvaltstråken och affärerna som tar emot kreditkort ryms inom några få kvarter. Från skyltfönster och regeringsdepartement är det aldrig långt till den gamla staden//..// Han fortsätter "Gränderna här är smala och mörka ;förvillande lika med sina röda tegelhus, träbalkonger och knirrande cykelriskhor. Mycket påminner om vardagslivet ute i byar och småstäder: hål-i-väggen-butiker med mässingkittlar i taket, frisörer på trottoarerna och frukt- och frönsaksförsäljare vid vägkanten." 

Det är en mkt träffande beskrivning av denna huvudstad med en knapp miljon invånare.

Vår resa genom Nepal fortsatte efter vandringen till nationalparken Chitwan där vi red på elefanter i hopp om att få syn på norhörning och tiger. Det förstnämnda fick vi se, den andra är betydligt skyggare och inget jag skådat ännu. Vi tillbringade även tre dagar paddlandes i en gummiflotte på sk whitewater rafting. Spännande, blött och en rad vackra vyer kan man sammanfatta det hela med.

Jag har alltid skrivit dagbok under mina resor men den från långresan 98 kan jag inte hitta. Det innebär att jag inte kan tjuvika i boken för att minnas till exempel var exakt vi bodde i Kathamndu utan endast fragment som dyker upp i mitt huvud när jag tittar på foton återstår. Lika tydligt som jag minns vår vandring, lika lite minns jag av Kathmandu. Det är en konstig känsla, kanske var vi slitna efter en månad i Indien samt vandring i Nepal? Här kommer iaf några av dessa minnen från denna stad.

Till slut nådde vi så fram till Nepals huvudstad Kathmandu. Vi tog in på ett guesthouse beläget i en vacker gammal byggnad med dubbeldörrar i trä som ledde in till vårt rum. Trots dess centrala läge hade boendet en liten trädgård att vila upp sig i.

Om morgnarna gick jag ut och gick tidigt. Min reskompis sov längre än mig och i avvaktan på gemensam frukost strövade jag runt i de gamla kvarteren och såg staden vakna upp. Jag såg försäljarna stapla upp sin frukt på dukar på marken intill Durban Square. En morgon klättrade jag upp i ett tempel strax intill torget. Jag satt där och bläddrade i den bok jag citerar ovan. Då dök en liten pojke upp med en tjock stickad mössa. Han bara satt intill mig och verkade nyfiken på min bok. Hans mamma hade en fruktstånd nedanför och vinkade upp. Jag började sakta bläddra i boken och medvetet slog jag upp sidor med vackra bilder från hans hemstad och land. Pojken tittade med stora ögon. Vi förstod inte varandras språk men delade ögonblicket genom att kika på samma bilder.

Nästa morgon och morgonen därefter gick jag tillbaka till torget och klättrade upp för trappstegen i templet. Den lille pojken dök varje morgon upp och ville titta vidare på fotona.

Ett annat minne från Kathmandu var när vi skulle skicka hem varsin bag med saker vi inte längre behövde. Snart skulle vi resa vidare till Vietnam och tjock sovsäck och vandringsateraljer kändes överflödiga att släpa på. Vi begav oss därmed till stadens general post office en morgon. Vad vi trodde skulle bli en snabb handling visade sig ta timmar. Först fick vi köa till ett ställe där vi fick ange vad vi skulle skicka samt väga väskorna. Sedan fick vi gå vidare till ett annat rum där våra väskor skulle undersökas av tre män som satt på rad i ett omålat, spartanskt rum. Ja, det tog mig en stund att förklara vad sportbehån var för något, för att inte nämna mitt Vulcan knäskydd samt den lilla buteljen med vatten från floden Ganges inköpt i Varanasi, Indien.
I nästa steg hänvisades vi in i ett rum där två män och en kvinna satt med nål, träd och säckväv. Deras uppgift var att sy in våra väskor i säckväv. Fantastiskt! Vilket konstverk!
Därefter gick vi vidare till ett rum där väskorna som nu förvandlats till paket lackades.
Avslutningsvis fick vi en spritpenna i handen och fick i uppgift att skriva adressen dit paketen skulle.
Vilken syn! Våra föräldrar som fick gå till posten och hämta ut dessa försändelser fick en liten inblick i hur tiden tycks gå saktare på denna vackra plats på jorden.

Det blir inte mer ikväll, jag är trött samt bara måste hinna läsa några sidor i min spännande deckare av Kristina Ohlsson- Tusenskönor.

Sköt om er!
-Anna



Teatrekking bland Nepals snöklädda bergstoppar

Vandring i Annapurnaområdet, Nepal

Övernattning längs vandringsleden

Himalayapanorma upplevt vid soluppgång vid Poon Hill

Swayambhunath- buddistiskt monument, Kathmandu
Samtliga foton: Bokcaféet i byn

Hej vänner!

Fredag kväll och helgen är här.

Underbart!

Kul att ni ville vara med och gissa resmål!

Rätt svar är Nepal!

Ett land beläget på Himalayas sydsluttning.

Hösten 1998 packade jag och kompis K våra ryggsäckar och for till Indien. Under några månader skulle vi resa runt genom Indien, Nepal, Vietnam och Thailand.

Efter 4 omtumlande veckor i främst norra och västra Indien klev vi på en buss upp från Varanasi, Indien med slutmål Pokhara, Nepal.

Det är en bussresa jag inte skulle göra om idag. Man blir bekvämare med åren men just då passade det såväl våra plånböcker som äventyrslusta.

Efter en hel dags resa i en inte helt uppdaterad buss nådde vi så upp till gränsen mellan Indien och Nepal.

Hotellet som ingick i bussbiljetten var det smutsigaste jag sett. De enda gäster de hade var just transitpassagerare som bara stannar en natt och troligtvis aldrig mer återvänder.

Vi sov i våra sovsäckar för att undvika löss etc. Det visade sig vara ett klokt val. Våra armar som stuckit upp ur sovsäckarna var nästa morgon alldeles fulla av bett från sk. bedbugs.

Men vad gjorde det, solen sken och vi var på väg upp till Nepal. Ett land vi bara kunnat drömma om innan.

Bussen fylldes på mer och mer. Innan vi nådde Pokhara framåt sena eftermiddagen hade vi hela gången full av passagerare samt getter!

Exotiskt, minst sagt!

Att anlända till Nepal efter några veckor i norra Indien var som att komma hem till en försynt, omtänksam faster. Vi upplevde människorna som så mkt mjukare i sitt bemötande, tempot var lugnare och naturen alldeles slående.

Vi inledde med några dagars avkoppling i staden Pokhara, vackert belägen bara några mil från Annapurnabergskedjan och med en sjö alldeles intill. Vi äter äppelkaka och dricker tea nere vid sjöns många uteserveringar, hyr en båt och ror ut på sjön och solar, vädret är milt och vyerna vackra. Ganska snart börjar vi längta efter att ge oss av på vandring. Det är trots allt därför vi rest upp till Nepal.

Så en morgon ger vi oss av med lätta ryggor samt en guide.

Vi åker några mil längs en väg, stannar intill vägkanten där en stentrappa leder brannt upp mot en kulle.

Efter bara några hundra meters vandring i uppförslut händer något magiskt-

framför oss ligger plötsligt hela Annapurnabergskedjan.

Jag kommer på mig med att först undra om det är en kuliss, kan något vara så mäktigt och vackert på samma gång? Och kan vi verkligen få se allt detta redan första dagen.

Ja, det kunde vi och resten av veckan vandrade vi längs med stigar i bergen ständigt med de vackra bergen som sällskap. Vi vandrade upp för gamla stentrappor, längs med frodiga dalar och terasserade odlingar.

Nätterna tillbringade vi på olika teahouses längs med vandringsleden.

De var charmiga, super billiga och enkla. I gengäld mot att boendet var så billigt förväntades man inta middagen där. Nationalrätten dal bhat var det som gällde. Det består av en plåttallrik med flera fack som är fyllda av ris, potatis, bönor o ch kål och som serveras med en linssås. Jätte gott och mättande tyckte jag. Så fort solen gick ner blev det snabbt kallt och man gick och la sig.

Det var vansinnigt kallt om nätterna. Vi sov med alla kläder på i sovsäckarna samt nästa dags rena underkläder vid fötterna för att försöka värma dem lite på förhand.

Jag vaknade kissnödig varje natt och smög ut med ficklampan till utedassen. Det var inget moment jag uppskattade förrän en natt då det visade sig vara månsken.

Frusen och trött smög jag ut från vårt rum och där, rakt framför mig vilade hela Annapurnakedjans vita snötoppar i månsken. Det var så hänförande att jag nästan tappade andan.

Någon dag senare klev vi upp medan det fortfarande var mörkt och vandrade tillsammans med andra i ett lämmeltåg upp på Poon Hill för att få uppleva soluppgång över bergen. Också det en upplevelse.

Vandringen var mindre påfrestande än vad jag hade väntat. Det jobbigaste visade sig inte vara de många uppförsbackarna utan att gå nedför långa stentrappsteg på trötta ben och knän.

Trötta stunder stannade vi bara och njöt av utsikten och den omgivande naturen. Det gav energi att fortsätta. Det rådde dessutom en härlig stämning längs vandringsleden.

Tillbaka i Pokhara igen klev vi snart på bussen till Kathmandu. Nepals huvudstad påminner inte om någon annan huvudstad på jorden.

Dit tar jag med er en annan kväll!

Jag önskar er en riktigt skön helg!

-Anna