Välkommen in för bok- eller restips!



måndag 5 december 2011

Boktips från en annan värld

Boken "En del av mitt hjärta lämnar jag kvar" (2010)

Författarinnan Diana Janse


Hej vänner!
 Hoppas ni haft en skön helg och att veckan inletts bra!
Här har det varit fullt upp med jobb, familjeliv samt en sväng till Köpenhamn i lördags med två goda vänner, tillika kollegor.

När vi var uppe i Stockholm nyligen fick jag ärva en trave pockets av min goda vän K. Kan man få en bättre present av någon? Lycka för mig!

Den första boken jag började läsa utspelar sig i ett land jag länge fascinerats av men aldrig riktigt greppat- Afghanistan.

Min kunskap om detta land har känts som en vacker skål som tappats i golvet och som ligger utspridd i tusen skärvor. Skärvorna passar egentligen ihop och skulle kunna limmas samman men jag har aldrig lyckats få ihop det till en helhet. Så känner jag inför detta olycksaliga land i öster. Jag har länge följt landets utveckling i pressen, läst någon bok därifrån, lystrat till när någon så kallad kännare uttalat sig om dess historia, nuläge och framtid men helt enkelt inte fått ihop fragmenten till en sammanhängande, förståelig bild.
Tills jag fick kliva i den unga, svenska diplomaten Diana Janses skor och genom hennes bok få resa genom detta krigsdrabbade land. En resa som tar med läsaren till platser jag aldrig tidigare hört talas om.

Så här inleder hon boken:
”År 2004 inrättade Utrikesdepartementet en ny tjänst på ambassaden i Islambad, Pakistan, med placering på Sidakontoret i Kabul, Afghanistan. Det var trögt att hitta någon som ville dit. Tredje gången tjänsten utlystes fick jag syn på den. Innan jag riktigt förstod vad som hade hänt hade jag sökt jobbet, fått det och var på väg.”

Diana Janse förskönar inget utan målar upp sin och miljontals afghaners vardag med mörka, ofta upprörda, ibland uppgivna penseldrag. Utöver att bjuda in läsaren på en verklighetstrogen skildring av vardagen i Kabul tar hon oss med längs vägar av usel kvalitet upp i de afghanska bergen och ner genom djupa dalar till små byar där tiden tycks stå still. I sin yrkesroll träffar hon krigsherrar, utländska soldater, biståndsarbetare och lokalbefolkning.

”Jag delar afghanernas besatthet av eltillgången. Här talar man inte om vädret, här talar man oavbrutet om elektriciteten. När jag kommer hem är det första jag frågar mina vakter om det finns el. Hur många timmar el hade ni igår? Ingen? Vet du, förra veckan hade vi el hela fredagen. Hela dagen! Inte förrän vid midnatt försvann den. Men i grannkvarteret har de inte haft någon el alls på tre veckor. Tänk.
 /../ Sex procent av Afghanistans energibehov är tillgodosett. Hur ska man få ett land på fötter utan el?/../


Det jag uppskattar allra mest i denna bok är fokuset på kvinnorna. Genom författarinnans vidöppna ögon hamnar kvinnornas situation i centrum, deras vedermödor, livsöden och vardag får ta plats och skildringarna får mig att stundtals svälja och hämta andan. Vilka livsöden och vilken situation de har fortfarande på 2000-talet.

Följande står att läsa i boken:
”En kvinnas lott (april 2005)
/../Nej, någon flickskola finns inte i byn, och utanför byn får man inte gå vare sig som flicka eller kvinna. Traditionernas råa luft ger inget syre för sådana radikala idéer. Här sitter orättvisan fast som ett ankare i traditionens stenbotten. Varje kvinna ska åtföljas av en maharam, en manlig familjemedlem, om hon av någon anledning måste lämna hemmet- om denna maharam är en femårig pojkspoling spelar mindre roll. Männens totala kontroll över kvinnokroppen, över kvinnligheten och den kvinnliga sexualiteten är den afghanska kulturens grundbult. Liksom landets övriga kvinnor lever dessa kvinnor i vad som närmast kan liknas vid livslång husarrest. Därför kunde de inte heller rösta, förklarar de, när jag frågar om de deltog i presidentvalet.

Vi lämnar politiken och kommer in på det som är varje afghansk kvinnas lott; barnen, familjen, hemmet. Nej, någon barnmorska finns inte. Och de får ju inte åka till sjukstugan i byn några kilometer bort. Fast det skulle de ju ändå inte ha råd till.
-Minst två av oss kvinnor kommer att dö i barnsäng i år, säger en kvinna runt de trettio.
Jag registrerar inget i hennes ansikte när hon säger det. Sakligt. Torrt. Ett av livets många realiteter.

I Afghanistan gifter sig över 99 procent av kvinnorna, många emot sin vilja. På landsbygden är giftasåldern mellan tolv och sexton år, i vissa provinser så låg som tio. /../ Äktenskapen är oftast arrangerade där flickorna är ett sätt att befästa lojaliteter och klanrelationer. Efter talibanregimens fall har också seden att rivaliserande klaner utväxlar kvinnor och flickor som kompensation i samband med uppgörelser eller för att reglera skulder av olika slag återuppstått.

/../ Tiden börjar rinna ut. Vi reser oss från mattan och tackar för oss för att bege oss till guvernören för att äta lunch. På vägen åker vi förbi en by som med sina hus bakom höga lermurar smälter in i det bergiga landskapet. Det är så här de ser ut, byarna där tolvåriga flickor säljs till män, ibland femtio år äldre än de själva. /../

Diana Janse skildrar knivskarpt de skrupelfria krigsherrarna som hon uppger förstör landets möjligheter till framåtskridande, hon är inte heller sen att ge en känga åt amerikanska försvarsinsatser som i många fall tycks gå ut på en kapprustning i bepansrade fordon och vapenarsenal, ”Fort Knox” baser fjärran från det afghanska vardagslivet, influgna american cookies istället för att stötta den lokala handeln och en face-to-face målsättning (att möta landets befolkning ansikte mot ansikte) som endast tycks vara en målsättning på pappret. Men bilden är inte svart eller vit. Diana Janse beskriver svårigheterna att komma fler steg framåt än bakåt och de bildliga exemplena som gör boken så levande och greppbar är många.

I bakgrunden växer en bild fram av diplomatyrket så fjärran den stereotypa bilden jag haft. Cocktailparties existerar inte här. Inte heller flotta villor eller bilar. Istället ett dragigt hus i ett otrygg stad. Oslagbart är exemplet där en inspektör från UD ska granska ambassadens verksamhet. Dock finner han Kabul för osäkert så hon får istället flyga över till Islambad i Pakistan för ett möte.
/../ Att mina vänner inte vågar sig hit, det har jag viss förståelse för, men min arbetsgivare? Samma arbetsgivare som inte vill betala för fler pansarskyddade bilar till kontoret? /../ Om jag och mina Sidakollegor kan vara här månad efter månad, hur kan det då vara för farligt för Herr Inspektör att komma i två dagar? Jag sväljer min förakt och åker till Pakistan.”

Jag skulle kunna citera ur denna bok hela natten. Jag har strukit under så många rader, händelser och sekvenser som jag skulle vilja dela med mig av men istället rekommenderar jag er att läsa den själva.

I boken har jag läst om den utbredda fattigdomen och den gigantiska opiumexporten vars inkomster stöttar såväl korruption som krigsherrar och bidrar till en ständigt hög andel vapen, inte sällan i fel personers händer. En president som valt att kompromissa till den grad att det sitter beryktade klanherrar på höga minister poster, som polischefer och guvernörer, en närmast total straffrihet och ett utbildningssystem i ruiner. Men samtidigt, en folkvald president, fler kvinnor som går i skolan nu och vem vet vad som väntar om ett år, om tio år. ”Expect the unexpected” som Diana Janse uttrycker det i boken, med viss ironi.

Klart läsvärd enligt mig och den får 4 teakoppar.

Önskar er alla en fin tisdag imorgon!
Kram Anna

Ps. Kort om författarinnan inhämtat från bokförlaget Alfabeta:

Diana Janse är född 1970 och är diplomat, statsvetare och slavist. Efter diverse jobb – som bland annat ICA-kassörska i Öregrund, FN-tolk i krigets Bosnien och Rysslandsanalytiker på Militära underrättelsetjänsten – började hon 1999 på Utrikesdepartementets handläggarutbildning. Sedan dess har hon tjänstgjort i Stockholm, Belgrad, Moskva, New York, Bryssel och Kabul. Sedan 2007 är hon tillbaka i Stockholm, där hon arbetar i utrikesminister Carl Bildts stab.

12 kommentarer:

  1. Tack för ett väl utfört boktips. Du recenserar boken så att man blir nyfiken på att läsa den. Jag gillar böcker som handlar om andra kulturer och är alltid nyfiken på nya upplevelser.

    Ha det bra i julbestyren! Kram Anna

    SvaraRadera
  2. Hej Anna!

    Å så intressant! En bok jag aldrig hört talas om och ett land jag vet alltför lite om... Jag blir så otroligt taggad att läsa denna bok, och att ta reda på mer om Afghanistan som land. Så totalt annorlunda än Sverige, och så fascinerande mitt i all korruption och kvinnoförtryck. Jag kan inte låta bli att fundera över hur det kommer att se ut i Afghanistan om fem, tio, tjugo år...

    Hoppas att din vecka har börjat bra Anna, och att du kommer att hinna med både jobb och mys dagarna som kommer.

    Varm kram från Elin

    SvaraRadera
  3. Hallå Anna!
    Du är snabbast av alla att lämna kommentar. Kul!!! Och alltid uppskattat! Jag hade lite svårt att skriva kort denna gång (ett "fel" jag ofta dras med) så det fick bli MKT bokrencension med lååånga citat!!!
    Jag älskar också att få ta del av andra kulturer och världar. Det vidgar vyerna helt enkelt!
    Kram Anna

    SvaraRadera
  4. Hej Elin!
    Så jätte härligt med en kvällshälsning från dig också! Det jag särskilt gillade med denna bok var att personen som skildrade var en tjej i min egen ålder. Inte en medelålders man, inte en kort tidninsgartikel utan en massa sidor fulla av skildringar från "verkligheten". Sedan är det förstås hennes tolkning av det hela. Men det gäller ju alltid det skrivna ordet.
    Önskar dig en toppen vecka Elin!
    Kram Anna

    SvaraRadera
  5. Låter som en bok jag skulle vilja läsa!
    Ska örsöka få tag i den i e-boks format. Bra att ha... =o)
    Har du läst böcker av Khaled Hossini? Han föddes i Afghanistan och många av hans böcker handlar om livet därnere, eller i Iran eller andra närliggande länder. Hans böcker "Tusen strålande solar" och "Flyga Drake" är otroliga och gripande.
    Kram och fortsatt trevlig vecka!

    SvaraRadera
  6. Wow vad du gör proffsiga bokrecentioner!
    Precis som Anna blir jag sugen på att läsa dem.

    Lycko dig att du har så nära till Köpenhamn. Helt underbart nu där så här års. Minns med värme hur fint det är och den speciella känslan.

    Varm kram!

    SvaraRadera
  7. God morgon Tine och Lotta! Fast hos er är det nog tisdag kväll respektive måndag natt nu!!
    Tack för trevliga kommentarer!
    Tine, jag älskade såväl Flyga drake som Tusen strålande solar. Jätte fina skildringar från hans hemland!
    Lotta,det känns lyxigt att ha så nära till Köpenhamn. Fortfarande kan jag förundras över det. Misstänker att detsamma gäller dig som har så nära till en världsmetropol som New York!

    Kram till er båda!
    -Anna

    SvaraRadera
  8. Godmorgon! Tänk vilken tur att jag hittade dig här på bloggeb för ganska längesedan nu för jag har läst så många bra böcker från dina tips som jag kanske inte gjort annars... Detta kan vara en av dem fast jag ibland tycker det är jobbig att läsa om vissa saker och jag kan räkna ut hur det skulle vara att jobba mitt i det som man inte kan förändra. Jag har sagt det innan och säger det igen: du skriver väldigt medryckande och intressant!

    Men du. Är hon född -70? Det är ju jag med och jag har inte jobbat i alla dom länderna... Det gör mig lite stressad...

    Ha en fin dag! Kram Lena

    SvaraRadera
  9. Hej, vad kul att hitta din blogg!! Jag ser att vi har gjort flera liknande resor. Pingvinerna är underbara!!! Att läsa bra böcker är ju också så härligt.Ha det fint. Annika

    SvaraRadera
  10. Hej Anna!

    Efter att hela veckan ha fokuserat på skrivbubbla, julklappsinköp, julmat, utvecklingssamtal och en massa annat känns det skönt att så här på torsdagskvällen äntligen kunna sätta mig ner och ta mig en bloggrunda och njuta av allt fantastiskt som har hänt i blogglandia under veckan. Och här hos dig blir jag alltid lika varm inombords och du får mig alltid att längta efter att ge mig ut i världen och efter att läsa nya spännande boktitlar. Du är en pärla vännen! :)
    .
    Jag kan bara hålla med dig Anna, det är lycka att få ett gäng med böcker som någon annan vill att man ska läsa. Böcker är verkligen en fantastisk gåva att ge. Outstanding i mina ögon.

    Tack för tips och utmärkt recension av denna bok som jag nu är oerhört nyfiken på. Jag suger åt mig som en svamp. Tack för att du delar med dig Anna!

    Jag hoppas att allt är bra med dig och familjen? Här dekoreras det papparkakshus just nu i väntan på stormen som ska dra in under natten och tydligen hålla på större delen av helgen. Känns skönt att vara inomhus och pyssla.

    Ta hand om dig du fina vän och ha en fin helg!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  11. Hej Lena, Annika och Lotta!
    Tack kära ni för fina kommentarer!
    Lena, det är underbart att få följa dina sköna funderingar. Inte minst den om att vara föddd 70.Du är båda mamma och egenföretagare! Det är inte illa, det är det inte alla födda 70 som lyckats med! Sug åt dig!! Och världen, den ligger ju kvar redo att upptäckas! Ett antal länder vet jag dessutom att du redan besökt!

    Annika, så jätte kul med en ny besökare här på bloggen! Så du har också besökt de små underverken i Sydafrika? Välkommen in här på bloggen igen!

    Lotta, Lotta, du generösa kvinna! Ingen sprider så mkt värme, omtanke och glädje som du! Tack för att du tar dig tid att kika in här och lämna så minnesvärda Spår!
    Hu vad det blåser ute nu. Ingen snö hos oss ännu.

    Kram till er alla tre!
    -Anna

    SvaraRadera