 |
| Författarinnan Zoe Wicomb |
Hej vänner!
Hoppas ni har en fin vecka!
Vi längtar efter helg nu. Snart är den här!!
Ikväll for vi på nytt till skogen med vovve och barn.
En liten skörd kantareller fick vi med oss hem! Tillräckligt för varsin smörgås ikväll och sås till lördagsmiddagen.
Sonen satt på en stubbe och ritade rävar och annat som han sa finns i skogen. Sedan hittade han en vandringsstav och låtsades nog vara indianen Yakari från Bolimbompa. Vår fina golden fick vara statist!!
Nyligen läste jag ut boken "Bländad av ljuset" och jag tänkte skriva några rader om den ikväll.
Dess författarinna, Zoe Wicomb, föddes 1948 i Kapprovinsen, Sydafrika. Hon studerade konstvetenskap vid vad som under apartheidtiden kallades University College for Cape Coloureds (numera University of Western Cape). 1970 emigrerade hon till England där hon studerade litteratur och arbetade som lärare. 1991 återvände hon till sitt hemland Sydafrika igen.
Numera arbetar hon som lärare vid engelska institutionen vid University of Western Cape. Hon är också författare.
Om boken:
"Bländad av ljuset"
är en skarp, välformulerad och ögonöppnande bok. Den handlar om resebyråägarinnan Marion från Kapstaden. Sakta, sakta, likt man skalar barken av ett träd, rullas hennes barndom upp. Snart förstår man att det är något som inte stämmer. Hennes självbild börjar krackelera, likt gamla tapeter som börjar släppa och krusa ihop sig, spricka.
Marions pappa ruvar på en hemlighet, en hemlighet han delade med mamman och som hon tog med sig i graven. En hemlighet som präglat hela Marions barndom, utan att hon visste varför eller kunde sätta ord på stämningen i huset.
En hemlighet som tar sin början i ett apartheidstyrt Sydafrika. Ett Sydafrika där ras och färg plötsligt intar en central roll. Marion bestämmer sig för att ta reda på vad det är och pressar sin gamle far hårt.
Följande står att läsa på sid 261;
"/--/Men det som verkligen ställde till det i början av femtiotalet var när färgade förlorade rätten att rösta. Många välsituerade familjer emigrerade till England, men Campbells hade inte pengarna. Genom att färgade fick en separat röstlängd blev det ett jäkla mixtrande med identiteter. Många vita som inte ens insett att de var färgade blev nu omklassificerade. En del färgade blev vita medan andra hamnade i kategorin infödda. Hans förklaring är att det var en osäker tid, en omvälvande tid för alla, eftersom folk föstes runt från den ena kategorin till den andra-som när man blandar korten i en kortlek- medan de väntade på att hitta sina lagenliga platser, eller vilken plats som helst som som sedn kunde göras laglig. Man passade på. Marion förstår inte. Det låter absurt, men han hävdar bestämt att man tvingade människor fram och tillbaka, från den ena kategorin till den andra, bara för att få igenom den här röstlängden för färgade./--/
Jag får snart flashbacks till min första Sydafrikaresa som jag gjorde 2006. Innan den resan visste jag att det fanns mörkhyade och att det fanns vita. Jag visste faktiskt inte att man i Sydafrika gjorde en enorm skillnad på vita, svarta och färgade.
Under min resa från norr till söder tillbringade jag några dygn hos en färgad kvinna i orten Knysna.
Hon var lärare och präst och öppnade sitt hem för mig under några spännande dagar.
Hon pratade öppet om hur det varit tidigare och hur det nya Sydafrika, Regnbågsnationen, växt fram. Hon berättade hur de färgade haft en mer priviligerad situation än de svarta under apartheid men också hur hon upplevt att de färgade diskrimineras och fått stå tillbaka under det svarta ANC-styret som vuxit fram. Detta hade jag ingen aning om. Vi pratar om Nelson Mandela, mannen som ingen pratar illa om. Många gånger under den resan hör jag att hade det inte varit för Nelson Mandela hade ett inbördeskrig brutit ut.
I "Bländad av ljuset" skildrar Zoe Wicomb skickligt den ständiga närvaro som arvet efter apartheid skapat, en slags misstro till varandra, trots att man idag i högre grad lever sida vid sida.
Så här står det i boken på sid 142:
"/--/Hon frågar om Marion har tittat på tevesändningarna från Sannings- och försoningskommisionens arbete och noterar att Marion blir nervös och inte riktigt vet vad hon ska svara. Brenda skulle inte bli förvånad om det visade sig att en av de där avskyvärda ledarna för dödspatrullerna var en av Marions snälla morbröder som älskade barn, och som man gärna minns på grund av alla de glada upptåg han brukade ordna på sin farm.../--/"
Ett stycke i boken som berörde mig djupt är när Marions pappa återger hur han fick sitt jobb som trafikpolis, vilket var själva startpunkten för vad som senare skulle komma;
på sid 212 står följande:
"/--/ Det var för att han inte visste att jobbet som trafikpolis var reserverat för vita som han hade gått till högkvarteret Green Point, och polisbefälet, själv en plattelander, uppfattade nostalgiskt den unge solbrände mannens tjocka rullande r som en vit farmares språk. Plötsligt när han började prata passionerat om att vissa jobb var reserverade för vita gick det upp för John/--/ att befälet trodde att han var en av dem./--/".
Efter det blev ingenting sig likt i Marions föräldrars liv. De, eller snarare Marions mamma, tog ett beslut som de fick betala ett högt pris för under resten av sina liv.
Denna bok rekommenderas varmt! Den är fängslande, berörande, krass och allmänbildande.
Jag ger den 4 starka teakoppar.
Trevlig helg!
Kram Anna
